Det låg en så tjock dimma över fjorden i förmiddags att det luktade hav över hela staden. Som att någon lyft en enorm våg eller två och finfördelat den över allt som syntes, blött och löst upp det. Och det var varmt, en kvav fuktighet som fick mitt hår att locka sig när jag klev ut genom dörren. Allting var bara insvepta, luddiga konturer. Båtarna, husen, hamnen. Jag har aldrig sett det förr, ändå kändes det oerhört bekant. Och så kom jag på varför.

Exakt så.

Sedan tänkte jag på den inre dimman, den som också kan blöta upp och svepa in och göra saker svåra att se. Jag hade lite av en sådan dag i går. Och ändå, trots att det sved så gick det fint att förstå och känna igen, precis som en gammal bekant tavla det också. Det gör det mindre svårt att vänta ut dimman tills klarsynen kommer tillbaka när man vet var den kommer från. Och då tänker jag på henne som var min terapeut, och hur mycket jag har henne att tacka för.

Härom dagen såg jag ”In treatment”, som är en av mina älsklingsserier. Gabriel Byrne spelar huvudrollen, en terapeut som ofta blir lite för engagerad i sina patienter, och Dianne Wiest spelar hans terapeut och mentor sedan många år. Vid ett tillfälle säger hon: ”Du hjälper dina patienter, men vi kan inte rädda människor. Det är inte vår uppgift.” Och jag tänker på en timme hos min terapeut där jag storgråtande nästan skrek till henne att det enda jag ville var att hon skulle ta bort det onda, bara ta bort det. Hon satt alldeles stilla och lugn mitt emot mig, innan hon svarade: ”Det kan jag inte. Men jag kan vara med dig genom det och hjälpa dig se vad det består av.” Den gången blev jag så arg, tyckte att hon svek. Nu vet jag vilken gåva hon gav mig. Hon lärde mig känna igen mina gropar, lärde mig stå ut med mina känslor, lärde mig uthärda att vissa saker är ohjälpliga och acceptera att vissa saker gör ont. Lärde mig se och förstå att mina känslor inte behöver vara sanna, bara för att de är äkta. Den paradoxen. Hon räddade mig inte, nej, hon gav mig något så mycket bättre. Hon gav mig förmågan att rädda mig själv.

När man vet att dimman lättar kan man också tillåta sig att njuta av utsikten på ett annat sätt. Och ta in den där märkvärdiga saltdoften, doften av tång och längtan och valsång i fjärran.