Och så blir det plötsligt en oväntad, solstrålande dag, det glittrar i vattenytan och jag måste för första gången sedan vi åkte hit upp använda solkrämen. Det pirrar ovant i ansiktet, värmevärmevärme, och jag tänker att människorna här är tålmodiga som orkar leva sina liv i den kompakta kylan när det också finns sådana här dagar som visar vad det är som saknas de andra dagarna. Jag släpper allt jag har för händer, bara släpper det rakt ner i backen och går ut.

Åh jösses, solen, den knäpper upp och bryter leenden och visar upp orörd hud både här och där, på den korta turen jag kör åker jag förbi minst tre hus där någon i t-shirt förbereder sin grill, och till slut sätter jag mig utomhus med solglasögon på och läser. En liten flicka i solhatt, klänning och blöja kommer förbi och säger hei! säkert fem gånger, hon liksom hennes bror och mamma håller i varsin glass. När de gått kommer en äldre herre förbi och stannar till för att småprata lite om vädret. När jag säger att jag är svensk säger han förvånat att jag pratar norska helt utan accent, och eftersom solen skiner väljer jag att bara le sött och tacka för den lite lögnaktiga komplimangen. Kos deg säger han till slut när han går vidare och jag säger att det gör jag, det gör jag.

Och om bara några timmar kommer han hem igen, mannen som lär mig prata norska med nordnorsk dialekt. Kos, helt klart.