Jag kände igen det så väl.

Ansiktet på den där lille pojken som var framskickad för att sköta pratet, eftersom pappa inte kan språket. Pappa som inte ens följt med upp på trappen, utan som stod bakom knuten nedanför och väntade och rökte. Och pojken, kanske åtta år, kanske tio, inte vet jag, men en pojke med det där stortandade utseendet där resten av ansiktet ännu inte hunnit ikapp munnens nya innehåll, en rufskalufs och ett blygt leende. Han frågade om det var jag som hade ringt, pekade på mannen där nere som klev fram fortfarande med cigaretten i hand. Så frågade pojken vad det var jag ville få gjort och översatte till sin pappa, som lyssnande knappt såg på mig utan lite snett åt sidan.

Och jag förstod vad pojken sade eftersom slumpen ville att de pratar min fars språk.

Så jag sade på fadriska var kommer ni ifrån? och mannen såg plötsligt upp och såg mig rakt i ansiktet, sprack upp i ett förvånat lyckligt leende, och innan jag visste ordet av hade han både på min fadriska dialekt placerat var mina föräldrar kom från och gett mig en rejäl puss på kinden, på det sätt man hälsar på släkt i Fadrien. Och så vaknade han till, fick en ny energi i ögon och steg, fick tillbaka sin stolthet och kunskap fick tillbaka språket  och svarade på mina frågor, pekade och visade och pratade iväg allt vad han orkade, medan pojken lättat leende såg på, stående lite bakom.

Och jag minns hur det var att vara det barnet, som skickas ut för att agera förtrupp till en förälder som är vingklippt på det nya språket, i det nya landet. Jag minns hur det känns att behöva prata med främmande vuxna om saker man själv egentligen inte vet något om, och sedan försöka förklara för en otålig far trots att man själv inte riktigt förstod poängen, inte på grund av språket utan på grund av att man är ett barn. Men det sved också att se den här mannen, full av kunskap och erfarenhet som han inte själv kan förmedla via orden, bara via händerna, hantverket. Att vara beroende av sitt eget lilla barn, som man egentligen ska ta hand om, som är skälet till att man ens är där man är. Man lämnar det gamla för barnens skull, för att ge dem möjligheter, ge dem livet, och blir en person som barnen måste hjälpa till att ta ansvar för. Jag kunde se lättnaden i dem båda, lättnaden över att få vara bara barn respektive att få vara en vuxen man som kan ta hela ansvaret.

I morgon fyller jag år. Och jag har bjudit hit honom på kaffe för att diskutera igenom jobbet jag vill att han ska göra. Hans hand när han skakade min var fast, varm och hårdhudad. Och leendet var självsäkert. Nu vet han att han kan förstå och bli förstådd.

Jag sitter och arbetar vidare med mina egna ordvrängningar, på språket jag alltid har älskat, mitt kära språk, mina kära ord, och jag är tacksam.