Deras kök har blivit helt fantastiskt. Golvet är fräscht ljusgrå-gul-rutigt, skåpluckorna vita och blanka, infällda rostfria vitvaror, och allt är på plats, äntligen. Den svala marmorskivan är skön att lägga handen mot, jag får en impuls att luta kinden mot den släta svalkan men avstår, vi pratar ju och det är smidigare att stå i ögonhöjd.

Hela lägenheten är klar, det är bara någon liten list eller tröskel här och där som fattas. Och om drygt två veckor ska den titta ut, den mycket efterlängtade bebisen som spänner ut hennes mage på ett nästan skrattretande sätt. Hon ser ut som att hon fejkar en graviditet med en halv boll under tröjan och en i övrigt nästan oförändrad kropp. Men bollen är stor och spänd och rör sig då och då och det går inte att komma ifrån att den är mycket verklig. Hon gör en stram min och trycker med handen mot bollens sida. Det klär henne att vara gravid. Hon har ett lugn över ansiktet, och, tja, hur klyschigt det än låter, en nöjd lyster.

Vi äter blåbärsbulle och dricker saft. Hennes man är ute och springer i tokhettan. När han kommer hem rinner det svett om hans djupt solbruna, seniga överkropp. Det är en vacker syn. De är ett vackert par. Klär varann. Och nu är lägenheten nyrenoverad och de ska ha en bebis.

På baksidan finns det alltid ogräs, ni vet väl det? Nej, de här två döljer inga skelett i de nybyggda garderoberna, det är inte det. Men det finns en exfru i sammanhanget, det finns tonårsbarn med grav anorexi, det finns irritation över olika sätt att se på samma situation och det finns en alltid närvarande ekonomisk oro. Man ser det inte i det svala, vackra, nyrenoverade köket, man ser det inte i deras ömhet inför varann. Men det finns där, och det tär. Vi sitter med vår saft och bulle och pratar om att renovera, att unna sig det bästa man kan ge sig. Att unna sig en miljö man trivs i, som känns som ens egen, där man kan vara lugn. Att unna sig mat som gör en gott, att unna sig att vara frisk och stark. För oss bägge är det en självklarhet numera. Jag undrar om det att inte unna sig de här sakerna är synonymt med att ha en underliggande känsla av att inte förtjäna det bästa man kan ge sig. Självförakt? Hon säger att det finns de som alltid går mot kaoset. Som inte dras in i det utan väljer det själva. Som har en enorm drivkraft neråt i stället för upp och vidare. Jag vet att hon har rätt men kan fortfarande inte förstå, inte innerst inne, varför man inte kämpar mot kaoset med näbbar och klor. Kanske saknar man näbbar och klor?

På hemvägen ser jag en husvägg där det sitter uppe en banderoll. Allt för konsten, står det och jag lyfts plötsligt upp, glad och tänker ja, ja, innan jag kommer närmare och ser att jag sett fel och att det det egentligen står är Allt för kontor.