Det är kallt, det luktar nästan vinter. Vi satt på den där isolerande mjukplasten vi lagt ut över en kråkbärstuva trots att den egentligen ska ligga under ett klickgolv, vi tittade ut över det märkvärdiga landskapet medan vi delade en kopp kaffe, och då sade jag det till honom igen, trots att jag sade det bara några dagar innan. Att det här året, hur slitsamt det än har varit, med resorna hit och dit och veckor av längtan där emellan och telefonräkningarna från helvetet och alla andra underliga svårigheter… trots det har det här året varit ganska fantastiskt, och jag har fått se saker jag aldrig sett förut tack vare att det är här uppe han har bott, i detta märkliga landskap på världens ände. Tack vare det långa avståndet har jag sett kolsvarta dagar och himmelsljusa nätter, sett örnar flyga lågt över mig och hört vitvalarnas milda, akustiska utblåsningar medan deras ryggar nästan overkligt långsamt bryter vattenyta alldeles nära men ändå trygga. Jag har varit vid mittisommarhav som är för kalla för något annat än att tittas på, där närmaste mark på andra sidan horisonten är det verkliga Nordpolen, på andra sidan vattnet där späckhuggarna bor. Och trots att jag älskar det faktum att det bara är en enda resa kvar, nämligen resan till Stockholm och vårt numera gemensamma hem, så kommer jag att minnas det här året som något helt speciellt, något alldeles nytt. Himlen hade flera färger medan jag sade det, och kråkbären hade redan lidit av nattfrost. Jag lät nog lite högtidlig, men det gör inte så mycket, känner jag. Plasten under rumpan vägde upp det.

Så. Här sitter vi nu. Två människor som står i begrepp att avsluta en sekvens av livet och påbörja en ny. Ingen aning om vad som ligger framför, ingen aning om hur livet kommer att gestalta sig härifrån. Det enda vi vet är det som är nu. Och i det som är nu sitter jag i en soffa på övervåningen i ett hus vi snart ska lämna för gott, medan han lagar mat åt oss där nere. Vi dricker varsin fredagsöl, är trötta efter en slitsam vecka som avslutats på bästa möjliga sätt och just nu, i alldeles detta nu, är livet gott. Det är inte enkelt, inte det, inte alls. Men det är värt det.

Det är mycket som är skört, som man ändå måste våga ta i, våga bära i sina kupade händer och våga bestämma sig för att vara rädd om. Jag försöker det. Ingen av oss väljer den enkla vägen. Jag är stolt över det. Jag tycker att jag är modig.