Jag är väldigt trött på flygplatser, vilket känns en aning… dekadent. Det som var spännande och exotiskt när jag var barn har blivit ett nödvändigt ont. Men vad skulle det annars bli, allt detta resande fram och tillbaka. Inte bara mellan mitt hem och hans utan också mellan arbetsplatser, i och utanför Sverige, till och med nöjesresorna känns som ett onödigt ont just idag. Jag kryssar vant och uttråkat mellan kiosker med hysteriskt dyra smörgåsar och metalldetektorer och röntgenband där jag länge innan det är min tur stått med den lilla förslutningsbara enliterspåsen i hand och datorn prydligt utplockad ur fodralet. Jag ser inte människorna längre, inte som förr, jag är så van vid blandningen av de prydligt kostymklädda affärsmännen med sina datorer, weekendresande tjugonåntingtjejer och barnfamiljer i foppatofflor som ska på enveckas semester någonstans där Ving har Bamseklubb. Det är bara ansiktena som förändras, fonden är alltid densamma.

Det känns inte längre som att resan är en väg till, det känns snarare som att resan är ett limbo, bortkastade timmar mellan platser jag vill vara på. Kanske att det på ett sätt går för fort att flyga, så fort att de väntande timmarna blir meningslösa, en väntan på Godot när man vet att han ska komma, en slags väntan på vadå. En väntan på att det ska vara över, bara. Underligt nog känner jag inte samma leda när jag reser med bil eller tåg, någonting i mig har mera ro då. Kanske att det egentligen är meningen att resande ska ta den tid det tar att förflytta kroppen så att man är med, själsligen, inte ligger före eller efter. Jag vet inte.

En man kommer och säger på bruten norska att han ska stänga gaten där vi är fyra stycken som sitter och väntar. Tre av oss reser sig, den fjärde sitter kvar och pratar brittisk engelska i sin mobiltelefon. Vårt plan har bytt gate, jag ska till andra sidan flygplatsen, trillar iväg på min lilla rullväska utan att vända mig om för att lyssna efter om engelsmannen får reda på vad som händer. Jag sätter mig vid den nya gaten, läser reklam på stora skyltar. Sustainable engineering and design since 1897. Velkommen ombord. 3 hour freshness guarantee. Jag luktar lite på min handled, där jag har provat en ny parfym. Den luktar gott, klär mig faktiskt. Lite för söt kanske? Det märker jag om någon timme. Jag tittar ut genom glaset.

Det är inte som på film. Det är inte som i ”Love actually” att vara på flygplats. Det är inga möten, inga förväntansfulla utsträckta armar eller folk som springer mot varann. Det är trötta, svettiga människor som bara vill fram eller hem. Utanför portarna när man landat och kliver ut med träsmak i rumpan är det inga stråkar och blomsterblad. Mest är det någon blaserad taxichaufför som står med ett felstavat efternamn på en bit kartong.

Jag är så förfärligt trött. Det darrar i armarna av burna tyngder jag bara vill släppa ner. Vill stanna nu, på plats, sluta vara på väg. Jag vill gräva ner nakenfötterna i nuets sand och nynna som en lögn i vackert väder.