Om jag nu kan få låna Blubbys och era andras öron för en stund. Blubby, skruva på hörapparaten.

Jag är egenföretagare inom kultursektorn. Att vara det innebär att man är alla partiers smutstvätt. Att vara kulturarbetare innebär per definition att de enda som anser en ha existensberättigande i tillvaron, är de rödgröna. Att vara egenföretagare hyllas av allianspartierna – åtminstone med ord, även om jag faktiskt inte kan se effekten av det i min vardag. Problemet i sammanhanget är att kombinationen egentligen är helt omöjlig, och fullständigt ickefungerande i samhället av idag.

Att vara egenföretagare är som ordet antyder att helt och hållet vara sin egen. Att, som det så fint heter, ”skapa sina egna arbetstillfällen”, eller som det mer sanningsenligt innebär, jobba väldigt mycket mer och fler timmar för väldigt mycket mindre utdelning och mycket mindre säkerhet i tillvaron. Jag får behålla mindre av mina intjänade pengar – och ska dessutom själv, efter skatt och egenavgifter, betala mina försäkringar och försöka pensionsspara. Inget av de två är möjligt i dagsläget, jag måste helt enkelt leva på mina slitsamt inarbetade slantar. Att bli en glad pensionär är inte ett troligt framtidsscenario, snarare att jag aldrig riktigt kommer att ha råd att gå i pension, alternativt göra ett reumatiskt svanhopp från Västerbron när jag vid 84 års ålder känner att jag inte orkar jobba längre. (Jag är kulturarbetare och jobbar med fantasi och bilder. Överse med de dramatiska utspelen och hör undertexten.) Trots detta är jag alltså glad över att vara egenföretagare. Jag är glad att ha tagit det klivet, mest för att jag i större grad blir behandlad som en självgående vuxen. Jag slipper AF och a-kassan och deras idiotiska administration.

Jag har skrivit en hel del arga inlägg redan tidigare om de omöjliga villkoren vi kulturarbetare lever under. Jag har skrivit arga drapor om att som vuxen människa ses på som någon som lattjar sig till pengar, som någon helst ska ge en utan att man anstränger sig. Jag har skrivit om verkligheten där bakom, om omöjliga arbetstider, sextontimmars arbetsdagar, att aldrig aldrig vara ledig på helger (jag spelade t ex föreställning fyra nyårsaftnar i rad utan extra ersättning från teatern jag arbetade på. Det var ju en succé och folk ville se. Det ska vi som arbetar vara glada och nöjda med.) Att dessutom vara en ensam kugge i ett enormt patriarkalt, nepotisktiskt, sexistiskt och i största allmänhet ganska unket maskineri, det är inte speciellt lätt. Att vara kvinna i det hela är dessutom oerhört utsatt eftersom ungefär sjuttio procent av våra kvinnliga kollegor fryses ut ur arbetslivet mellan åldern 45-55. Sedan kanske man kan börja spela farmor och sånt igen. Jag har ju nu vidgat yrkesrollen till att omfatta mer, för att kunna överleva detta och fortsätta att försörja mig inom kultursektorn också när jag hamnar i glappet. Det innebär att jag jobbar minst sexdagarsvecka som det ser ut idag, för att försöka skapa mig en tryggare bas. MEN – hör och häpna – allt det här är jag beredd att fortsätta leva i. Allt det här kan jag faktiskt se bort ifrån, när det kommer till politik och val och allmänna samhällsfrågor. Allt det här är jag nämligen både van vid och har hittat ett förhållningssätt till.

Det är det andra jag vill ha hjälp med, Blubby och kollegor.

Jag vill att något parti, eller förhoppningsvis alla, inför en allmän pension för egenföretagare som är baserad på de pengar vi faktiskt drar in. Dessutom vill jag att vi ska vara berättigade till sjukdagar och sjukskrivning, en allmän sjukförsäkring som inte ska kosta skjortan för oss. Att vi ska få en grundläggande trygghet i tillvaron som går att jämställa med att vara anställd. Det är inte särskilt mycket begärt, egentligen. De flesta som startar enskilda företag är just företagsamma människor med stor arbetskapacitet, som är beredda att slita ganska hårt för att det ska gå ihop – och gör det. Sliter hårt. Vi är kreativa människor som hittar sätt att försörja oss, hittar arbeten där de kanske egentligen inte finns, skapar oss vår egen plattform. Vi belastar ingen, sliter hårt och kräver lite. Det enda jag begär är lite förbannad jävla enkel medmänsklig trygghet här, en känsla av att jag inte kommer att gå i konkurs om jag måste operera blindtarmen eller inte kommer att behöva göra det där dyket som gammal dam. Det vore fint.

Tackar som frågar. Allt annat kan jag som sagt faktiskt hantera.

(Herregud, vad är det för samhälle vi har numera?)