Skam över Norge idag, skam över den politiken som förs. Skam över Jens Stoltenberg som efter att ha utvisat 71 serber via polisiär aktion (det vill säga, mitt på natten bryta sig in i sovande hem, ge familjer tre timmar på sig att packa och sedan sätta dem på specialchartrade plan till Belgrad) säga att det inte var något felsteg utan bara strängt, men rättvist. Vi pratar om familjer som levt flera år i Norge, barn som inte minns annat, vi pratar om att bli behandlad som en brottsling utan att ha gjort någon ont.

Jakob skriver här om våra vänner, dem vi personligen känner och kommer att sakna. Det är förståeligt att det gör ont. Men jag grät också när jag såg Aleksandra på nyheterna, mamman som fått sin man och femåring ivägskickad men själv fått stanna för att vänta in den elvaårige sonen som just natten till igår sovit över hos en kompis. Hon väntade på en son som inget vet för att följa efter man och lilleman som alltså förts bort av polisstyrkor. Femåringen hade tagit på sig ryggsäcken och frågat poliserna när han skulle få komma hem igen. Där någonstans bröts Aleksandras röst och hon vände bort ansiktet från tv-kamerorna.

Skam över dig, Jens Stoltenberg, som påstår att något sådant är strängt men rättvist. Och säger att det är en bra markering för att minska antalet asylsökande i Norge att visa att ni inte är främmande för krafttag om det behövs. Jag skäms åt och över dig, och du borde göra detsamma. Det här är inte pinnar i en statistik, det är människor med känslor och rädslor och förhoppningar, som förtjänar att bli behandlade som människor.

Och vi då, vi andra, vi som ser, vad gör vi nu? Vi svenskar, vad tar vi åt oss av det här? Hur mycket av det här tänker vi själva släppa in i vår regering nu i höst, hur mycket av allmän medmänsklighet och solidaritet och följande av FN:s barnkonvention tycker vi oss kunna vara utan? Jag kan inte låta bli att tänka på den här klassiska:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag; jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Martin Niemöller, 1892–1984

Vi har inte råd att bara vara flata och blunda och tänka på oss själva. Vi har inte det. För till slut kommer det i så fall inte vara någon kvar som har råd att inte bli rädd när det knackar på dörren.