Historieböckerna är fulla av exempel, ändå gör vi människor samma misstag om och om igen, vi tror att det ska bli bättre om vi hittar en syndabock, hittar Felet, och sedan gör vi det vi tror att vi måste, vi begränsar och försvarar våra begränsningar med att det är ett måste och sedan börjar vi begränsa ännu hårdare och göra vissa saker rent omöjliga och sedan kommer det stora, det värsta, deporteringar och förbud och underliga påbud

och någonstans där har Felet slutat att vara människor som liksom alla andra vill att saker och ting ska bli bättre.

När ska vi lära oss av våra misstag? När ska vi minnas att den slags Fel inte existerar, att vi har genom århundraden fått ångra och skamma och äta upp och att det är många nationer i världen som fortfarande betalar av på gammal skuld medan vi nu håller på att bygga upp en rejäl ny sådan åt oss.

Det är knappast invandringen som är skulden till finanskrisen, men det blåser nationalistiska vindar över hela världen. Det är inte bara Sverige som i natt fått ett nytt ansikte, det är Danmark, Holland, Ungern, länder där alla tror att lösningen på Felet är att stänga till om sig, att vara rädd för och att skaffa syndabock. Men jag vill bara påminna om en sak, en enda liten sak.

Alla människor älskar sitt hem. Alla människor vill allra, allra helst vara där det finns fyra väggar som är deras egna, där de känner grannarna, där man hälsar på snabbköpskassörskans bekanta ansikte, där man vet hur saker och ting fungerar, där man kan språket, där man har sina vänner och sin historia. Alla, faktiskt utan undantag. Men för vissa människor är det inte möjligt att stanna hemma, för de lever inte tryggt där. De lämnar inte glatt och hungrigt med dollartecken i blick. Varför pratas det så lite om förlusten det innebär att tvingas ifrån sitt hem i desperation? Det är inte vi som förlorar på att det kommer människor till oss, det är de som har förlorat säkerheten, självklarheten, identiteten.

Sverige som vi kände det har i stor mån byggts av invandrare, allt från 1600-talets valloner till 1960- och 70-talets industriarbetare från Finland, Polen, Italien och Jugoslavien. Jag är själv barn till två människor som lusläste Metallarbetaren och röstade på Olof Palme. Men idag är dagen när det inte räcker längre. I nästan alla skånska kommuner är SD tredje största parti med ett valresultat på mellan 13 och 16%. Lund är det stora undantaget.

Idag är dagen när jag fått ett telefonsamtal från en gråtande vän, vars exman är från Nigeria och vars elvaårige son ringde henne på skolrasten för att fråga mamma, måste vi åka härifrån nu? Och jag har lyssnat och försökt vara där trots den växande klumpen i min egen mage. Det är hemskt att säga, men jag tappar tron på människorna när det kan vara så här, när Sverige som det toleranta och öppna samhället vi haft riskerar att försvinna.