Jag drömmer så vackert, dimmor och lavendelfärgade konturer, den fasta varma famnen och sist av allt gula snabbtåg, en resa långt bort, en resa någonstans. Flygbiljetterna jag håller i handen är flersidiga.

Flersidiga.

Det blåser i trädtopparna, och precis när jag kommit hem igen från butiken börjar det regna, kyligt och lätt. Jag ska ta in växterna från balkongen. Olivträdet har jag redan flyttat ut i trapphuset, jag hoppas att det inte ska vara för varmt där, men jag antar att jag hoppas förgäves. Oliver är inte gjorda för det här klimatet, och jag undrar om det gäller mig också. Citrusen däremot klarar det bra. Den där citrusen har jag sått från en kärna, eller sått och sått, jag bara tryckte ner den i en blomkruka och så tog den sig, nu har den funnits i många år, har en stam tjock som en tumme men aldrig blommat. Mamma påstår att man måste ympa en citrus med ett annat träds kvist för att de ska kunna blomma och bära frukt, vem vet, det stämmer säkert. Hon har vuxit upp med citrus i närheten, växande vilt. Jag har ingen växt att ympa den med, vattnar den bara, ser den växa mot alla odds i fel miljö och planterar med några års mellanrum över den i en större kruka.

Jag är rädd. Smärtan i lederna vill inte ge med sig, symptomen har blivit värre. I morgon ska jag till läkare, men vad hjälper väl det? Är jag sjuk har jag ändå ingen sjukförsäkring, så jag kan inte få vila oavsett. Jag måste jobba vad de där proverna än visar. Inte tänka på det, det blir inget bättre av. Jag är antagligen ändå inte lika sjuk som jag är rädd. Andas. Lyssna. Brevbärarens lätta steg i trapphuset. Gulnande björk, ekollon som kastar sig handlöst mot backen, bruna löv över gräsmattan. Kulturradion.

I butiken sålde de vackra röda avlånga paprikor, den där sorten som min mamma brukade fylla med ris och köttfärs och ugnsbaka. De blev söta, oljiga, doftade fantastiskt. Jag vägde en i handen, lade den mot kinden, blundade en stund. Tre fick följa med mig hem för att hålla det rädda barnet i mig litegrann i handen.