Ibland, det där att ta del av någon annans vardagsdrama. Det var ganska tidigt, eller tidigt och tidigt, men jag sov fortfarande, och väcktes av skrikande bildäck när någon i alldeles för hög hastighet körde fram bilen utmed gatan, tvärbromsade och sedan lade handen på tutan. Tjutande tuta i många långa sekunder. Kort tystnad. Och så tjutet igen, och igen, och igen. Långa, genomträngande yl genom den lugna helgmorgonen, och så hans röst, klämd, förbannad, jamen öka då för faaaannnnn och så tjutet från biltutan igen.
Någon granne som ropade något jag inte uppfattade genom tutandet, skrikandet, genom töcknet av ilska som fick honom att helt ignorera att det inte bara var han och hon utan alla vi andra runt omkring, så äntligen tystnad och jag reste mig ur sängen och drog upp persiennen. Han satt kvar i bilen med flämtande luft runt sig, trummande fingrar, och när han till slut skrek och tutade igen skrek jag tillbaka, nästan gutturalt, ahmeh aaaaååå och visste inte vad jag ville få sagt, bara att jag ville få tyst på det, skrikandet och tjutandet och den där dallrande luften som kröp ända in genom mitt fönster.
Så kom hon ner, utan ett ord. Satte sig i passagerarsätet och slog igen bildörren hårt. Och så rivstart och borta.
Jag famlade mig tillbaka ner i sängen, tystnaden, under täcket var det fortfarande varmt, min egen värme. Och av något skäl som jag inte kan förstå tänkte jag på mahjong, på första gången jag spelade mahjong, jag var tonåring och svettig och för första gången i mitt liv sedd som attraktiv, och nyfikenheten de visade mig, killarna jag spelade med, fick mig att inte bara svettas utan också börja prata med någon märklig, oidentifierbar dialekt, de andra tjejerna trodde att jag gjorde mig till men det gjorde jag inte, jag bara hade inte längre kontroll över talorganet och heller inte över verkligheten.
Jag undrar om det gör ont att flyga, om det rycker i de ihåliga benen, eller om susandet genom fjäderskrud uppväger det.
september 26, 2010 at 10:33 e m
Mmm poesi.
Hela jag är fulltankad med intryck och ord och ljud och handling och workshops och känslor och… intryck har jag visst sagt redan, va?
I alla fall.
Tack för att jag får vila i dina ord.
Framförallt så gillar jag den sista meningen.
Den lugnar. På något vis.
Kram!
september 27, 2010 at 12:23 f m
Ja, den där sista meningen kommer jag att bära med mig länge.
Men det är en sådan trygghet, mitt i allt störande oväsen, i de där oväntade grannljuden från gatan och lägenheterna ovan och under. Jag blir orolig om inte snyggt under falsksjunger till sin Pearl Jam när han städar och om gamlingen ovan inte spolar tre gånger varje natt. Alla dessa störande ljud som är en sådan viktig del av Hemma. Jag förbannar och tackar för dem.
Mår du bättre?
Kram, fina.
september 27, 2010 at 12:25 f m
*snyggot, inte snyggt. Även om snyggt under också är en del av trivseln…*host*
september 27, 2010 at 10:21 e m
Morgana: Varsågod! Jag är glad att kunna vidarebefordra stämningarna, och blir alltid lika tacksam över tecken på det. Fint att kunna lugna. Tack.
Loba: Jag känner också så. Har bott i lägenhet i hela mitt liv och tycker också att det är betryggande med de där små tecknen på liv överallt. Även om den här slags liv kanske är mer… ovälkommet.
(Nja, jag mår inte direkt bättre, men jag är inte lika orolig, så lugnare är jag. Jag tar det som det kommer och är glad att bli ordentligt kollad.)
Och snyggt under ger mycket trivsel! 😉