Ibland, det där att ta del av någon annans vardagsdrama. Det var ganska tidigt, eller tidigt och tidigt, men jag sov fortfarande, och väcktes av skrikande bildäck när någon i alldeles för hög hastighet körde fram bilen utmed gatan, tvärbromsade och sedan lade handen på tutan. Tjutande tuta i många långa sekunder. Kort tystnad. Och så tjutet igen, och igen, och igen. Långa, genomträngande yl genom den lugna helgmorgonen, och så hans röst, klämd, förbannad, jamen öka då för faaaannnnn och så tjutet från biltutan igen.

Någon granne som ropade något jag inte uppfattade genom tutandet, skrikandet, genom töcknet av ilska som fick honom att helt ignorera att det inte bara var han och hon utan alla vi andra runt omkring, så äntligen tystnad och jag reste mig ur sängen och drog upp persiennen. Han satt kvar i bilen med flämtande luft runt sig, trummande fingrar, och när han till slut skrek och tutade igen skrek jag tillbaka, nästan gutturalt, ahmeh aaaaååå och visste inte vad jag ville få sagt, bara att jag ville få tyst på det, skrikandet och tjutandet och den där dallrande luften som kröp ända in genom mitt fönster.

Så kom hon ner, utan ett ord. Satte sig i passagerarsätet och slog igen bildörren hårt. Och så rivstart och borta.

Jag famlade mig tillbaka ner i sängen, tystnaden, under täcket var det fortfarande varmt, min egen värme. Och av något skäl som jag inte kan förstå tänkte jag på mahjong, på första gången jag spelade mahjong, jag var tonåring och svettig och för första gången i mitt liv sedd som attraktiv, och nyfikenheten de visade mig, killarna jag spelade med, fick mig att inte bara svettas utan också börja prata med någon märklig, oidentifierbar dialekt, de andra tjejerna trodde att jag gjorde mig till men det gjorde jag inte, jag bara hade inte längre kontroll över talorganet och heller inte över verkligheten.

Jag undrar om det gör ont att flyga, om det rycker i de ihåliga benen, eller om susandet genom fjäderskrud uppväger det.