De ser på mig, barnen, med sina öppna nyfikna ögon. Det förvånar mig hur snabbt de accepterar. Några prövande leenden, jag möter deras blickar och ler tillbaka, och det är bara minuter därifrån till min första kram. Nyss var jag helt främmande, nu går det att krama mig.

Frågorna haglar. Vad heter du? Jag svarar. Vad heter jag? Det är svårare att svara på, det finns så många namn. Men om jag säger första bokstaven? Ja, då kanske. Har du något barn? Nej. Har du en man? Ja. Vad heter han? Jakob. Och så vidare, och så vidare, med de där öppna blickarna, eller lite mindre öppna blickarna, de tystare försöken att komma i kontakt.

Och jag tänker att redan då, redan som små, är vi upptagna av två djupt existentiella frågor.

Vem är jag?

Vem hör jag ihop med?

Och jag antar att vi fortsätter fråga dem hela livet ut. Det är bara det där spontankramandet av någon vi tycker ser snäll ut som minskar. Men det kanske man ska vara tacksam för, det minskar ju spridningen av löss.