Ge mig karameller och en smekning på min arm. Tänk mig ut ur mörkret in i fjärilsvingeljus, i silverskratt och molnkalsong och –

och – 

Det är stopp i min hjärna. Bättre än så blir det inte. Och dessutom är det stopp i halsen. En förkylning som sitter högst upp i lungorna som en svullen, lite brännande kula, som gör att rösten låter trängd och torr och när jag hostar piper och bullrar det om vartannat.

Men det där med hjärnan är värre.

Jag ser fortfarande tankarna, jag möter fortfarande människorna som rör i tankarna, i fantasin och i associationerna, men det är som dimma, det fastnar inte, tar sig inte substans. Jag har stopp i hjärnan och orden har fastnat. Motsträvigt som ett barn som vägrar ta på sig ytterkläderna har de satt sig tjurigt bakom dörren och jag märker att jag just nu låter dem sitta där.

Det är snart november. På väg till jobbet idag, på morgonen, hade vattenpölarna en tunn frusen hinna, som av skiraste glas. Igenfrostade bilrutor, fortfarande spänstigt röda löv med vackra mönster, och lukten av kallt på vått. En kort sekund tittade jag upp i himlen och tog ett djupt, klingande andetag. Himlen var högt där uppe. Och jag tänkte på gårdagens konsert, på den där säregna klangen i countertenoren, skönheten i det där röstläget som egentligen är en motsägelse, men trots det eller kanske just därför är så vackert att alla de små håren över hela kroppen reser sig uppmärksamt, förvånat, lyssnande.

Jag saknar att sjunga. Jag saknar att spela teater. Jag saknar de akustiska rummen, lyssnandet, samarbetet. Klangerna som antingen harmonierar eller inte. Jag tänker på en gammal dikt jag skrev för många år sedan, den handlade om att se någon falla förbi. Jag minns den inte helt, bara början. Fönstret.

Så började jag hosta igen och gick in för att jobba.