Fideli spelar en medelålders man som ser tillbaka på sitt liv, på kvinnorna, vinet och sången, på alla brutna löften och krossade drömmar, på illusioner och behovet av att vara någon, vara levande, vara… vara. Att vara något annat än en vem som helst, en som lämnar spår, som söker poesin och bränner ut sig själv, andra, och i slutänden livet självt allt medan cigaretterna sakta brinner ner till aska. Fideli spelar en man som påminner om ganska många män jag känner, ganska många män som aldrig skulle vilja erkänna att de är rädda för att dö på riktigt och inte bara som ett led i en förförelse. Fideli spelar en man som spelar ut konstnärsmyten så hårt att han själv har blivit förebild för den, och hon gör det bra. Hon gör det väldigt bra, och jag blir stolt över henne.

Teatern, teatern. Denna min försmådda älskade, denna min akilleshäl, denna min cirkelrörelse sedan så många år tillbaka. Jag hoppas att vi hittar varandra igen som två gamla välbekanta på en gammal mammas gata, att vi ska mötas och le varann i ansiktet och säga där är du ju, där är du minsann. Jag känner att jag blir glad av tanken.

Förkylningen håller på att släppa. Jakob och jag köper en snöskyffel att ha i bilen, fjolårets vinter ligger färskt i minnet. Sedan ser vi Fideli spela man och jag spelar inte alls, faktiskt inte alls. Jag är helt och hållet bara jag. Men himlen är hög och vacker och det är klar höst, fortfarande löv på träden och vindrutan på bilen befrias långsamt från kondens.