Jag ligger på spikmattan för att försöka få loss nackspänningar när Sociologen ringer. Vi pratar om jobb och trasiga mobiltelefoner och förkylningar och att Cornelisfilmen inte alls är lika psykologiskt djuplodande som till exempel Walk the line som behandlar ungefär samma, musiken mot livet eller med livet och missbruket i alltihop. Sedan måste jag gå på toa så då avslutar vi rätt kvickt. När jag är klar har jag fått ett sms om tid för en provfilmning i morgon, ett modelljobb. Jag får lite ågren över dålig hy.

Efter frukost bestämmer Jakob och jag att vi ska ses någonstans på stan om en stund, han tar tunnelbanan och jag ska ta en promenad. Jag packar pocket och mp3-spelare och när jag har gått ut några hundra meter inser jag att jag glömt SL-kortet, så jag vänder. Utanför huset möter jag Lita-på-mig-grannen, som har läppstift på sig och glädjestrålande berättar att hon varit hos läkaren i torsdags och att behandlingen gett resultat, cancern är borta. Jag skrattar högt och glatt och lättat livlevalivåhherregudleva och klappar i händerna och vill krama henne men låter bli för jag är fortfarande lite förkyld och hon är fortfarande lite försvagad. I morgon ska hon åka och hälsa på barnbarnen. Innan vi skiljs åt säger hon jag har jobbat mycket övertid i mitt liv, men nu har jag fått övertid på livet.

Jag går in till Åhléns medan jag lyssnar på Laura Marling, Janis Joplin och Sufjan Stevens. Där köper jag nån slags mineralfoundationpuder tardetbortdålighy?hoppasäsch utan att konsultera tjejen med de jättelånga naglarna som står i disken. Så går jag in på Indiska och köper en stor tunn skjorta, ett vitt ribbat linne och en underbar svart tunnstickad tröja som jag redan vet att jag kommer att älska sönder. Sedan går jag till Café Riddargatan 20 där Jakob och jag ska mötas upp. Han kommer lite efter mig, vi kysser varann, han smakar mint och rök. När jag berättar för honom att Lita-på-mig-grannen kommer att bli frisk får han tårar i ögonen. Sedan sitter vi där länge och läser, skriver, lyssnar på musik och dricker kaffe. Vi är caféts enda gäster hela sista timmen vi är där. När vi går bestämmer vi att vi ska köpa en blomma till Lita-på-mig-grannen.

Hemma igen fryser Jakob och sätter på värmefläkten. Vi hade lämnat sovrumsfönstret öppet. I ventilen bor det en spindel igen. Jag går ner och bokar tvättid, vid sin öppna dörr står Operagrannen som är hundvakt till en liten pigg sak med smutsiga tassar som hon torkar av med blå handduk. Hon frågar om jag hört om Lita-på-mig-grannen, jag säger ja och vi ler lättat.

Jag äter en blodgrape med sked, den stänker mig i ögat. Nu ska jag prova det där pudret.