Hon skickar julkort till mig varje år, egenhändigt gjorda, trots att jag inte skickar några till någon. Hon har mig med på listan över människor som ska få julklappar, vykort när hon reser, presenter lite då och då, bullar i en påse på dörren, och det viktigaste av allt – hon finns alltid där. Alltid, alltid på min sida, vad det än gäller. Hon håller inte alltid med mig, men hon vill mig alltid gott.

Vi träffades på ett jobb för snart tio år sedan herregudtioår och jag tyckte att hon var lite svår att närma sig, hon hade massor av integritet vilket jag kanske hade lite för lite av på den tiden. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det började, hur vi trots allt närmade oss varann, men efter ett tag förstod jag att hon är den där slags människa man ska vara glad att ha mött och jag var det, jag blev faktiskt inte bara glad utan direkt lycklig när hon bjöd hem mig på fika efter att vi slutat jobba tillsammans, för det blev på något sätt först då vi befäste att det inte var jobbet som var det som höll oss ihop.

Vi har suttit i massor av soffor och skrattat och gråtit och skrattat så vi gråter och rest och sovit i samma rum och vi pratar bägge i sömnen, så det gäller att somna först. Hennes favoritte är Söderblandning och hon bakar som en gudinna och lagar underbar mat och hon bjuder med bägge händerna. Hon har världens mest gudomliga humor och hon är politiskt och mänskligt engagerad på ett helt annat sätt än jag, ett mindre agitatoriskt och mer handfast, verkligt. Hon är den lojalaste människa jag vet, den mest jordade, den varmaste och kanske… ja, den verkligaste, hur underligt det än kan låta är det det ordet jag söker.

Hon vet nästan allt också. När man har ont nånstans eller har nåt litet problem man behöver lösa vet hon alltid vad man ska göra. Ibland har hon svårt att somna för att hon har så många olika projekt och idéer på gång, hon har gjort eget papper och virkat mängder av saker och tovat ett hjärta av katthår (det där sista fick jag mms på med texten nu vet ni vad ni får i julklapp! Hälsningar galna katt-damen) och hon får mig ofta, ofta att skratta och tänka att jag har tur som känner henne.

Varje gång jag har ringt henne gråtande har hon tagit emot. Hon gråter inte särskilt ofta tillbaka, men det har hänt, och då har jag känt mig priviligierad som får hennes förtroende.