Man blir stoppad överallt här. Man får inte bada på vilken strand man vill. Eller jo, man får väl i princip bada var man vill, men inte lägga ner sin handduk rätt på sanden, man måste lägga den på en solstol, och för att få lägga den på en solstol måste man vara på rätt del av stranden, det vill säga delen som tillhör ens hotell. Och var den delen ligger är det ingen som talar om för en. I eftermiddags blev vi skjutsade till en mystisk punkt av hotellets ”strandbuss”, chauffören pekade nedåt havet och sade korthugget: beach. Vi hoppade ut och trodde att vi bara skulle kunna få lägga oss på beach, men ack så fel vi hade. Vi gick hitådit och ditåhit och överallt dessa män som frågar which hotel? och det är aldrig vårt hotell som får vara där vi är. Till slut lägger vi oss på varsin solstol trots att vi vet att det är fel och när mannen frågar ligger vi bara kvar och till vår förvåning går han då vidare, och jag går äntligen ner i havet.

Det är snart december men vattnet är så varmt att det inte ens pirrar till i huden. Det ligger bojar ute i vattnet för att markera korallreven, vissa av dem är giftiga och man rekommenderas att alltid hålla sig minst en och en halv meter ifrån dem. När jag står med vatten upp till midjan ser jag dem för första gången, de stora, svartvita fiskarna med orange fenor, de pilar snabbt omkring mina ben och jag känner mig som att jag står i ett akvarium, overkligt. Så dyker jag i det osannolikt ljumma vattnet, sältan slår mot mina läppar och jag känner hur jag flyter, bubblar, snurrar, sparkar. Vattnet är grönt och solen slår regnbågar överallt i det och in i mig.

Det är först på väg bort från stranden som vi upptäcker hur nära hotellet vi är och hur onödigt det var att åka strandbuss. Det tar inte många minuter att gå. Men det går i linje med hur allting verkar funka här. Gå dit, sitt där, gå inte dit, sitt inte där. Bär inte ditt eget bagage, du får inte ta med något att äta eller dricka in på hotellet, köp allt av oss, alla dessa leende män. Det finns män överallt, män som säljer och vaktar och spärrar och visar och pekar. Och alla frågar which hotel? utom de som stoppar trafiken med batong när vi ska över gatan. Det är ett land nära konflikter och det är en stad skapad för turister, det märks, den har ingen annan synlig historia. Det enda vi ser av historien är bergen i bakgrunden, de märkligt främmande bergen, sanden, den torra luften.

Jo, vi ser en familj som inte är turister, en man, en kvinna och två barn. Mannen har ljus kortärmad skjorta och långbyxor, pojken och flickan färgglada kläder, flickan har håret i två tofsar. Kvinnan är klädd i svart från topp till tå, tyg som täcker ansiktet, utmed tygglipan där ögonen syns sitter det paljetter.