Jag har halkat efter rejält i trettiodagarsskrivandet. Så går det när man reser bort och i stället fåfängt försöker skaffa sig solbränna trots den enorma bristen på hudpigment. Jag jublar över att jag efter två dagar ser ut mindre som en albyl och mer som en hårdost i färgen. Mitt mål är att innan vi åker hem ha hunnit anta något som liknar gräddkolefärg, gör jag det är det att ha uppnått så mycket färg som min stackars leverfläckiga hud klarar av. Jag är det som i 80-talets färganalyser kallades en klassisk vinter, helt enkelt en likblek brunett. Tänk Morticia Adams. Eller Snövit, på en glad dag. Ni vet, sopranen i joddelsången, just det.

Men trettiodagarsskrivandet. Dåligt av mig. Kanske också att jag inte riktigt tyckte att de nästkommande temana var så fantasi- eller minneseggande. Min bästa födelsedag, jag vet inte. Kanske när jag fyllde trettio, men samtidigt var jag egentligen rätt olycklig den sommaren, så nja. Jag tror att min favoritfödelsedag kommer att komma, kanske när jag fyller 36 vilket är den där åldern jag av någon mystisk anledning har fantiserat om. I mina fantasier ingår långt hår, en grovstickad kofta över tunt linne och nakna armar, en strand och en kanot, och någon som hjälper mig dra upp kanoten. Jag har linnebyxor på mig som blir blöta och sandiga ända upp på låren. Hans ansikte har alltid varit grumligt för mig, men hans röst är tydlig, varm, skrattande och låter som solvarm hud doftar.

Vi lämnar kanoten uppdragen på sanden och går upp mot huset på kullen, jag har sandalerna i handen och mellan tårna krasar sandkornen. Han håller min andra hand och pratar om något, jag vet inte riktigt vad, men det är heller inte så viktigt. Uppe i huset väntar kvällen, vännerna, bordet, maten. Till slut de stora tekopparna och kakorna, sötman, och att lägga filten över axlarna när det börjar bli sval sommarkväll. Han ställer sig bakom min stol och trycker lite på mina axlar medan vi diskuterar någonting, vännerna sitter på andra sidan, de börjar se lite trötta ut, barnen har somnat för länge sedan. Musiken står på lågt innanför de öppna glasdörrarna till altanen.