Idag lämnade vi turistgalenskapen och tog en taxi till en annan strand. En lugnare, mer tillbakalutad. Jag satte på mig simglasögonen och simmade ut över korallerna. Mängder av fiskar, stora och små, regnbågsfärgade, svarta, gula, vita, långa, platta, tjocka, och simmande efter dem kom jag plötsligt till en kam där det stupade rakt ner. Korallerna växte ut i svampartade formationer hela vägen utmed stupet.

Jag vet inte hur man beskriver det mer än att det är en undervattensvärld. Ett landskap man inte kan annat än både bli bländad av skönheten hos och bäva lite inför. Jag simmade ut litegrann ovanför djupet, mot det okända, men fick plötsligt en kramande hand runt hjärtat, vände snabbt och simmade tillbaka in mot land, mättad och lite skrämd. Den känslan. Som att vad som helst kan lura under de där formationerna, bakom nästa krök, väntande.

När jag kommit upp på stranden kom en av badvakterna förbi och sade att vi inte fick bada mer idag. Det blåste kraftigt och det var en haj siktad lite för nära strand.

Oh well.

Uppdatering: Ja, det är ju här vi är, då…