Han som faktiskt heter Khaled (hans bror heter Mohammed vet vi nu) tutar glatt när han kommer för att hämta upp oss och polisen som vaksamt hållit ett öga på oss där vi har stått och väntat lyfter på hakan för att visa att det är ok. Vi hoppar in i taxin och det känns som att möta en gammal bekant. Khaled är på gott humör idag också. Det är inte så underligt. När han berättar vad en månadslön här i Egypten kan vara inser jag att summan vi tänker betala honom för dagens åkande är nästan en tredjedel av den summan.

Vi har på oss moskévänliga kläder, det vill säga, Jakob har t-shirt och jeans medan jag som är kvinna har vida kläder som täcker armar och ben och har svept in hår och huvud i en grön sidenscarf. Det känns lite koko, men när vi är framme känns det plötsligt mycket bra att ha tänkt till innan och visa respekt. Jag är nämligen absolut enda kvinnan där och männen som skyndar förbi in mot moskén ögnar mig snabbt, men lägger ingen vikt vid mig. Khaled säger glatt att vi kan titta på byggnaden, det tar högst en kvart, sedan försvinner också han in för att be med de andra. Böneutropen från ett av de höga tornen har redan börjat.

Byggnaden är helt makalös. Det är en av de största moskéerna i området, och den ligger i en del av Sharm El-Sheikh som skiljer sig en hel del från de putsade hotellfasaderna. Runt moskén ligger slitna lägenhetshus, i ett av dem bor för tillfället Khaled och hans bror tillsammans med några andra taxichaufförer. Ingen av egyptierna som jobbar i Sharm bor egentligen i Sharm. Det är nog egentligen först här, stående på torget framför moskéns entré, som jag inser skillnaden i liv. Det är en enda stor uppsamlingsplats för män vars fruar och barn lever någon annan stans, och i stället har de varje dag blottat västerländskt kött för ögonen. De lever enligt tron att det inte är bra för kvinnor att visa mer än ansikte och händer, och hela dagarna ser de västerländska kvinnor i bikini. Jag undrar plötsligt vad den där killen som sade något till mig på arabiska efter att jag duschat av mig havssalt egentligen sade, men inser också att jag nog inte vill veta det. Faktiskt.

Vi går upp bredvid moskén, där ännu en ingång finns, runt den står skor och tofflor av olika slag. När Khaled kommer ut erbjuder han sig att ta några bilder inne i moskén, det märks att han är stolt över att den är vacker, och vi tackar. När han kommer ut för andra gången tar han ett kort av oss också innan han berättar hur det går till, de fem bönerna, tvättandet av händer, fötter, ansikte och hår innan man går in i moskén. När vi går ler han inte längre, utan säger bara people come here and they so afraid of arabs, but we just come here to pray. I take you here in peace, we want peace och jag förstår honom så väl. Skuggan över ansiktet.

På väg tillbaka till vårt hotell är han munter igen och berättar om alla sina bröder och alla deras söner. Mohammed, Ahmed och Hassan har alla var sin fru och två eller tre söner. Han själv ska få en dotter, tror han. Och jag säger first girl in the family! och han svarar we muslim like boys, because girls can not work. If you can only show face and hands, how can you work? Sedan förklarar han att för en bra muslimsk flicka är det där inget problem. Det har varit så i över tusen år.

Inne på hotellet igen tar jag upp kameran och tittar på bilden av mig och Jakob på moskéns område. Jakob är sig lik. Jag ser ut som en formlös tant med sjalett. Jag tar av mig den vida skjortan och drar på mig en åtsittande, båtringad t-shirt.