Igår när vi var på väg hem från teatern såg jag tre tonåringar på tunnelbanan, en tjej och två killar. Tidiga tonåren, den där åldern där allt fortfarande är nytt, där man kanske inte ens blivit kysst eller själv kysst ännu, men där så enormt mycket tid och energi går åt till att tänka på det, på hur det känns, träna på sin arm, eller hand, jag lovar om du håller ihop tummen och pekfingret så är det som en mun man kan träna där sade C, och jag undrade om det var som det var i Starlet, att det liksom skulle pingla lite i en, kännas på något sätt som var nytt, Det Nya Sättet.

De där tonåringarna stod vid tågets dörrar och flickan pratade, hon berättade att en av hennes vänner ringt och att hon låtsats att hon inte var hon, att kompisen först sade meh lägg avrå och sedan blev osäker, lade på och ringde igen och alltihop upprepades. Pojkarna lyssnade, flickan skrattade, en av pojkarna sade något som gjorde henne lite sårat irriterad, hon gick och satte sig, och pojkarna blev kvar, närmade sig varann och den ene gjorde en gest med armen med knuten näve, en liten dunk, en gest som knappast går att misstolka, och flickan flickan flickan, jag vet inte. Men det var inte som Starlet. Det var det aldrig för mig heller.

Starlet, herregud. Jag minns mina nattliga sexdrömmar som tonåring. Något mer frustrerande kan man inte föreställa sig, det var fullständigt gränslös tung galenupphetsning och någon man utan ansikte och det fanns alltid något i vägen, så det blev aldrig fullbordat, jag flämtade och försökte och grep efter honom vem han nu än var men fick aldrig fick inte fick liksom inte TAG och det var en svettig jakt på något och inte fan visste jag vad det var, men det var definitivt inte Starlet. På dagtid visste jag fortfarande inget om det där tunga, det tog ett par år till, men jag tror att jag på något vis alltid har vetat att som det var i Starlet inte var för mig.