Arthur kliver av tåget och rättar till hatten innan han byter den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek till höger hand. Framför honom svär en tonåring så högt i mobiltelefonen att Arthur blir ett mellanting av generad och förnärmad, vilket leder till att han nästan fryser fast på stället och det är på intet vis populärt, det betyder att han hamnar i vägen för den lilla familjen som ska lyfta ner barnvagnen. Han kliver genast åt sidan och ursäktar sig med att lyfta en aning på hatten, men den lilla familjen har fullt upp med sitt, barnvagnen är stor och otymplig och dess mycket lilla innehavare skriker med lungkapacitet som verkar alldeles oproportionerligt kraftfull för en så liten figur. Det är väldigt många år sedan Arthur hade något att göra med en så liten människa och han hade hunnit glömma att de kunde låta så mycket, men under den här tågresan har han blivit alldeles tillräckligt påmind. Han ser ogillande på de båda föräldrarna som inte kunnat få tyst på sin telning, men när han ser moderns trötta ansikte blidkas han en aning och tänker jaja. Det är ganska ofta nuförtiden Arthur tänker jaja. Det är som att det där med precision och kunskap, det har blivit mindre viktigt med åren, det är inte så många människor som förstår sig på tillvaron längre, och framför allt är det inte så många som förmår tämja den. Det är lika mycket hets som hafs numera, och för att inte bli alldeles komplett kuckeliku är det alltsomoftast bäst att bara tänka jaja.

Arthur går genom stationshuset med ett fast grepp om den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek, kliver ut på Vasagatan och ignorerar taxibilarna till vänster. Inte ska han behöva åka taxi, trots att det är många år sedan han var i Stockholm. Det är mycket folk överallt men inte fler än i New York. Ingenstans i världen är de fler än i New York. Jo, förstås, i Tokyo, men där tillbringade Arthur bara några korta mycket berusade dygn och minns inte mer än själva hotellrummet, den unga kvinnans mycket små bröst och hur hon gnydde när han bet i dem, så det räknas inte riktigt. Det är fortfarande New York som är den största staden med det största livet. Stockholm är inte mer än en liten leverfläck på Guds rumpa i jämförelse, men det Arthur inte tänker, och det han heller inte skulle erkänna för sig själv, är att det faktiskt är tillräckligt stort för att skrämma honom. Han skulle aldrig säga det högt, men han är inte osårbar längre, han vet att han kan dö. Han vet inte bara att han kan utan att han faktiskt kommer att göra det, och det är en tanke han inte ens kan tänka jaja om.

Arthur slirar en aning i snömodden, hans skor är inte lämpade för vädret. Han har för lite kläder på sig allt som allt, känner han, det isar mot låren under de skräddade byxorna. Arthur har aldrig använt långkalsonger och tänker inte börja nu. Han hade hunnit glömma hur kallt det kan bli i Sverige på vintrarna, denna juldag är inget undantag. Han ser på sin klocka. Den visar att klockan är fyra, han har gott om tid. De har bjudit in till klockan fem, barnen ska hinna få sitt i form av Kalle Anka och julklappar innan han dyker upp. Det är ytterligare en sak han inte vet om han ska vara tacksam eller förnärmad över, att de inte räknar med att han ska ha med sig julklappar till barnen eller tycka att det är roande att se på medan de öppnar dem. Det är en sådan där sak han tänker jaja om. Oavsett är det förstås en lättnad att inte behöva fundera över vad man ska köpa till barn man inte känner.

Arthur har aldrig riktigt varit bekväm med barn. De har helt enkelt inte varit någon större del av hans liv. Det var förstås den där kvinnan i Paraguay som hade den där lilla flickan med flätor, hon som inte vågade prata när Arthur stannat över natten utan blygt gömde sitt ansikte bakom moderns arm och grät. Och det var hon finskan med de två pojkarna, hon som hade en man någonstans ute på sjön, hon som korthugget sade åt pojkarna något Arthur inte förstod men förstod andemeningen i när de ryckte i den låsta sovrumsdörren. Det fanns säkert fler, men det är dem han minns eftersom han träffade deras mödrar under en något längre period. Han lärde sig aldrig deras namn och han skulle inte ha känt igen dem på gatan. Det var bara de tre. Och så är det Thomas, nu då.

Thomas bor på en lugn sidogata i närheten av Östermalmstorg. Stående ute på gatan, utan att huttra (Arthur har en viljekraft som övertriumfar de kroppsliga behoven och är stolt över det) ser Arthur upp mot fönstren. Eftersom han inte känner Thomas vet han inte vilket fönster det kan tänkas vara, vilken smak Thomas och hans fru har, eller vad det är för hem han ska in i. I den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek finns inga presenter vare sig till vuxna eller barn, där finns bara en välstruken pyjamas, några rena underbyxor, en undertröja, en skjorta och en slips. Samt en necessär med rakdon och toalettsaker. Arthur har bokat rum på ett hotell i närheten men känner olust inför att lämna av väskan, han tar den hellre med sig på besöket. Den kan antagligen tjäna som en liten tagg under foten för att så fort som möjligt komma därifrån.

Arthur trycker koden och dörren ssssummmmar och öppnas när han trycker upp den. Han vet redan att Thomas och hans fru bor på tredje våningen, men glider ändå med blicken över deras efternamn på den lilla tavlan vid porten. Det finns ingen hiss. Arthur går i jämn och stadig takt uppför trapporna, bestämmer sig för att inte låta kroppen flåsa, alltså gör den inte det. När han står utanför dörren står han stilla en lång stund för att den påtvingat lugna andningen ska kännas oansträngd. Spegeldörren i mörkt trä är prydd med en enriskrans med glitter och rönnbär. Arthur ger ringklockan två bestämda, korta ringningar, sedan byter han hand så att han återigen håller väskan i höger medan han lyssnar på de lätta stegen som närmar sig där inne.

Dörren öppnas av en liten flicka, hon ser ut att vara ungefär sex-sju år. Hon hänger i dörrhandtaget och stirrar på Arthur utan att säga ett ord. Arthur stirrar tillbaka. Han klarar inte av att bryta hennes blick, hon är enveten, den lilla, nästan lika enveten som han själv, eller värre. Så närmar sig andra steg, tyngre, större. Med ögonen fortfarande fästa i den lilla flickans hör Arthur rösten som säger Hej, Arthur. Välkommen, och med en uppamning av viljekraften bryter Arthur den lillas styrka och lyfter blicken, fortsätter lyfta den, Thomas är längre än han själv vilket faktiskt känns förvånande. Så finner han sig se in i ett ansikte som är mycket, mycket välbekant, faktiskt så välbekant att det är skrämmande och det inte finns något annat att tänka än jaja.

Arthur minns inte hur de kommer fram till köksbordet eller att han ovant nog tar av sig skorna. Plötsligt sitter de bara där, det känns kyligt om strumpfötterna, barnen springer in med jämna mellanrum och bligar under luggar eller fnittrar, Thomas säger inte åt dem, men deras mor kommer och hämtar dem varje gång. Thomas fru är vacker, en fyllig, välformad kvinna med markerad amorbåge och ett underbart flygigt hår. Arthur glider med blicken över henne varje gång hon dyker upp, men lyckas inte få tag i det välbekanta välbehaget kvinnor av den sorten brukar ge honom. Han har fortfarande inte sagt mycket. Inte Thomas heller. De sitter tysta mitt emot varandra med var sin kopp glögg och Arthur tänker mest att han fryser om fötterna ända tills Thomas ger ifrån sig något som är en blandning mellan ett skratt och en fnysning.

”Ja, det är väl ingen större tvekan längre, eller vad säger du?” säger han när Arthur tittar in i de där skrämmande välbekanta ögonen. ”Nej, det är väl inte det”, medger Arthur motvilligt. De sitter tysta en stund till och lyssnar på ljuden från tv:n i rummet intill innan Thomas säger med en axelryckning: ”Så hur tänker du nu då?”

Arthur vet inte vad han ska tänka. För första gången i livet undrar han om det där med kunskap och precision, om det är en illusion och alltid har varit en illusion. För här sitter han, mitt emot en man som alldeles uppenbart är hans son, Thomas är en blåkopia av honom själv och han har ingen aning om vad han ska göra med den vetskapen. Han vet inte om han bara borde gå, eller om han borde tacka för besöket, för möjligheten, för det liv som Thomas erbjuder, men det är inga självklarheter.

”Jag har inget att erbjuda dig i gengäld”, säger Arthur fast och ser Thomas i ögonen, det känns som att se sig i en spegel av gamla minnen, en tid då mer var möjligt, då livet fortfarande fanns i sin oändlighet. ”Jag kommer inte att efterlämna dig något, jag äger inte den slags sentimentalitet.” Thomas skrattar till. ”Jaså”, säger han muntert, ”inte det. Där ser man.” Arthur undrar om det är något han borde förstå, men tänker jaja. Det är ingen idé. Den här världen vet han ingenting om. Thomas sitter tyst en stund innan han går upp och stänger dörren till köket. Han vänder sig mot Arthur igen, lutar sig mot dörren och lägger armarna i kors. ”Jag vill inte ha dina pengar. Jag behöver inte dig”, säger han sedan, och Arthur känner igen hans tonfall, han har använt det själv många gånger. ”Miriam tycker att jag är galen, jag är ju inte skyldig dig något.” Miriam? tänker Arthur förbryllat innan det slår honom, just det, frun ja, Miriam, just det. ”Hon har rätt”, fortsätter Thomas. ”Men det är inte det det handlar om för mig. Det här handlar inte om dig. Det handlar om mig. Jag vill veta vem du är, det är bara det. Och om det ska krävas lite ryggmärg av mig för att du ska leva länge nog för att jag ska ha ett hum om vem du är när du dör, då är jag beredd att ge dig det. Jag gör det inte för din skull. Du är inte min pappa för att du gjorde mamma med barn, det vet vi bägge två. Men du är mitt biologiska upphov, mina barns biologi kommer bland annat från dig. Jag vill göra ett krasst byte. Min ryggmärg mot din historia. Jag vill se bilder, jag vill veta var du kommer från. Tänk på saken, du. Så kan du väl ge besked när du vet.”

Thomas går ut ur köket och stänger dörren efter sig. Arthur sitter kvar vid bordet och försöker få tillbaka den där känslan av att kunna styra sin kropp med blotta viljestyrkan. Det går inte så bra, det är något underligt som tränger på, något som skakar, som verkar försöka tränga sig ut. Det är först när Arthur hör sig själv släppa ut ett hulkande som också tanken ramlar ut. Jösses. Jaja. Jösses. Jaja. Den där mannen, den där mannen, det är min son. Min son. Jaja. Jaja. Jaja.