Sun Axelsson är död. Hon är känd som mycket, men för mig är hon den som tillsammans med Bruno K Öijer på riktigt fick upp mina ögon för poesins märkliga världar. En av hennes dikter har följt mig genom åren, jag har förstått den på många olika sätt beroende på vad som pågått i mitt liv.

Den kommer från samlingen ”Ljusets hotell”, från 1991.

Kom,
du kan bara knacka på min dörr.
Jag väntar inte längre med en kniv
i munnen.
Min väntan är så gammal att den slagit rot.
Nu växer här upp ett träd i stället.
Trädet är fem år.
Det är några trappsteg till dörren
och en avgrund framför den,
men avståndet blir mindre och mindre
när man börjar gå.
Skulle jag vara borta just då
kan du bara gå in genom dörren
som aldrig är låst.
Du kommer att finna trädet.
Du kan slå dig till ro.