Tre teaterföreställningar, två muséer, tre gallerier, ett litteraturhus, två antikvariat. Det är vad vi har hunnit med i Berlin på fyra dagar. I konstväg, alltså. Inte så illa, om jag får säga det själv. Men den här sista kvällen bestämde jag mig för att ta lugnet före kulturen, och lät de andra tre gå på teater utan mig. Jag packade ner mig i sängen i den lånade lägenheten med en kopp te, en snaps ur flaskan kräuter-halb-bitter, lebkuchen och en bok. Jag har slutat läsa för en stund sedan, tittar på bilderna jag har tagit i stället, tänker och smälter intrycken.

Den här staden. Jag är förälskad. Jag trodde inte, jag som är urtypen av frankofil, att något kunde klå Paris. Och det intressanta är att nu inser jag att det inte egentligen handlar om det heller. Paris är Paris och Berlin är Berlin, och det fungerar väl att likt en förälder älska flera barn på olika sätt med en lika häftig kärlek. Jag har gjort rum i en bit av mitt hjärta för den här märkvärdiga staden.

Den här staden osar. Den osar av historia, tung, grå och estetisk fullkommen historia. Den osar av konst, överallt denna konst från så många århundraden att det är en självklarhet för tyskarna. Och den osar av avgaser. Håret blir strävt av smuts och när man tvättar händerna efter att ha varit utomhus blir vattnet grått, lika DDR-grått som Volksbühne. Volksbühne, denna mastodont till teater från östtyska delen av Berlin, en helt annan sorts teater än något jag tidigare sett, med en skådespelarensemble under Castorf som känns tajt och samspelad och har en teaterenergi jag tycker mycket mycket om. Det är samtidigt alldeles bekant och alldeles obekant, språket är oförståeligt för mig men det känns som att jag borde förstå vad de säger, jag förstår ju. Märklig känsla.

Även om staden blivit ett igen är den fortfarande gjord av två, det känns. Även om Prenzlauer Berg och Hackesche Höfe är så trendiga att det svider är området annorlunda än Charlottenburg, där lägenheten ligger. Charlottenburg är det gamla väst, och det både syns och känns. Det är mindre graffiti, färre trasiga fasader. Ljusare. Dyrare.

Sedan finns också den andra känslan, den privata. Hemkänslan. Jag tror att det kanske har att göra med att vara här med tre andra jag delar ett slags själsligt hem med. Systersjälen, Skriverskan och Hjärtekrull, vi ser samma saker, vi går in på samma ställen och känner oss hemma där. Jag pratade länge med Skriverskan om det medan de andra två älgade en gata fram på jakt efter mat, att det finns saker som är viktigare än språk, som går över gränserna, som handlar om det igenkännbara, bekanta. Det som är hem i mig och hem i dig, och kanske också hem i andra. Sedan kan vi diskutera vilka tapeter våra väggar har och föredra olika färger, men vi bor i samma hus. Det är lätt att känna sig hemma när man känner igen sig själv. Det kanske låter abstrakt, men faktum är att det är otroligt konkret.

Jag satt under föreställningen av Die Soldaten och kände dig hålla min hand. Jag saknar dig.

Det är så mycket, finns förstås andra delar också, mycket lättare och vardagligare, som shopping på rea, otaliga koppar kaffe, fantastisk vietnamesisk mat, prat om Botox och päls och den pirrande glädjen över att få lära känna Hjärtekrull lite bättre, Hjärtekrull som jag tror är lite som jag, lite blyg och lite burdus på samma gång, lite ängslig och lite översvallande, och helt enkelt någon jag tycker om. Glädjen över att hitta stråk, hitta gatorna som man vill gå på, förtjusningen i en tunnelbana utan biljettspärr.

Jag är lite osammanhängande nu, jag vet det. Lite osorterad. Det blir lätt så när man är förälskad, känslan är svår att sätta ord på.