Jag har skrivit förr att kärlek är tjockare än blod. Ibland, ändå, undrar jag.

Min far. Han hade en lillebror, en vacker lillebror med lika konjaksbruna lockar som jag, och den lillebroren, han levde livet som min pappa inte fick. Han blev violinist, han spelade fiol, ibland spelade de tillsammans, sentimentala gamla sånger som fick min far att lika sentimentalt torka sig i ögonen. Han gifte sig tidigt, lillebroren, och i det äktenskapet föddes det tre barn i relativt rask takt, sedan började lillebroren att turnera i Tyskland. Han kom mer och mer sällan hem och till slut var det väl bara frun som inte ville erkänna att han inte bodde ”hemma” längre utan i Tyskland, där han hade en annan kvinna i sitt liv. Katolik som lillebroren var skilde han sig inte utan levde vidare som gift, kanske för att spara frun från skammen, kanske för att hon skulle kunna fortsätta säga till kvinnorna i byn att han visst snart skulle komma hem från turnén men att han hade mycket att göra. Kanske. Han skickade ”hem” pengar varje månad till henne och barnen, hälsade på en vecka varannan månad, och kvinnan, den andra, henne pratade de inte om.

Den där kvinnan han delade livet med i Tyskland, hon hette Vera, och hon fick aldrig vara ensam om mannen vid sin sida, han blev aldrig hennes fullt ut. Men de fick en dotter tillsammans, en liten babydotter, och en dag på autobahn när Vera och dottern satt i baksätet krockade han med en lastbil, Vera lyckades få ut flickan ur bilvraket men han, lillebroren, han dog.

Han dog.

Frun hemma i byn krävde att få begrava honom hos de sina, och det fick hon. Vad kunde Vera säga om det? Hon hade ingen rätt till honom ens i döden, till och med mina föräldrar som varit på besök i deras gemensamma hem kallade henne för horan med ett föraktfullt tonfall, så vad Vera kunde göra var att krama sin treåriga faderlösa dotter och tänka något om att… jag vet inte, något, om det fanns något att tänka.

Så går tiden.

En februarikväll får en kvinna i Sverige en vänförfrågan på facebook från en tysk tjugofemåring, en flicka med femininformen på lillebrorens namn. Kvinnan trycker på confirm och ser på flickans sida att hon har letat rätt på alla sina okända kusiner på pappans sida. Ännu större – hon har sökt upp sina tre halvsyskon, de där från byn som nu har spritts över världen. På sitt familjeträd har hon listat dem som sister och brother. Och som statusuppdatering har hon skrivit på sin fars språk, jag är lycklig med ett hjärta efter. Någon har frågat varför, och hon har kort och gott svarat:

Min familj.