Hon berättar att hon har sparat och klurat och planerat i flera månader innan hon slog till med överraskningen. En femrätters middag på lyxkrog och sedan hotell i hemstaden, bara för att lyxa till det. Maten var strålande och utsikten fantastisk, och han blev jätteglad. Men det fick honom inte att sluta byta telefonnummer med andra eller påstå att han inte minns att han gjort det, att han måste ha varit full. Han vill fortfarande inte ha framtiden hon inte vill vara utan, och hon är lika delar arg och uppgiven när hon pratar om honom. Han är rädd för att hon ska försvinna, säger han. Så varför slarvar han bort henne? Han slarvar bort henne. Och hon vill inte lämna honom. Inte än. Hon säger bara att han är på väg att slarva bort henne, på riktigt nu. Hon är snart på väg. Inte riktigt än, men snart.

Mitt hjärta, det värker. Jag kramar hennes knä och säger att det inte handlar om henne. Hon kan inte förvandla honom till någon som slutar slarva med henne genom att vara fantastisk eller ge honom fantastiska saker. Hon har hela tiden varit fantastisk, hon är fantastisk, det handlar inte om det. Det handlar inte om henne eller att han blir någon annan om hon är tillräckligt fantastisk. Det är han som inte räcker till, som inte klarar av att ta emot eller ge det hon behöver. Det är han som slarvar, inte hon. Hon ser mig inte i ögonen när jag säger det, och jag vet ju. Jag vet hur det känns, jag har också försökt vara så fantastisk att någon inte skulle slarva med mig, och jag klarade det inte, jag heller. Inte förrän efteråt kunde jag se hur fel det var att ens försöka.

Det tar sådan tid att riktigt inse, inuti känslan och inte i huvudet, hur det ska vara, vad man ska få, vad man ska ge. Det är först när man har det som reliefen blir tydlig. Jag vet bara att jag inte behöver vara fantastisk längre, jag kan inte det, numera vet jag med säkerhet att jag inte är stor nog att påverka slarvet. Jag önskar att det inte var en sorg, men det är det fortfarande.