Det märkvärdigaste är förstås att livet bara går vidare. Att alla andra människor fortsätter att handla och laga middag, att alla tågen går, att mobiltelefonen fortfarande måste in på lagning, och att inga som helst deadlines sträcker sig på samma sätt som sorgen gör. Allting är bara som vanligt, det är bara som vanligt.

Varför brinner inte björkarna, varför har inte skatorna sorgflor?

På Sergels torg spelar en man saxofon, jag tänker på Paris, det nyper till i min bröstkorg, jag hostar till och börjar gråta, samlar mig, går vidare över torget och letar efter luft. Det känns som att jag aldrig mer kommer att kunna andas, jag verkar ha tappat förmågan att andas, men så lyckas jag dra in ett andetag, släppa ut det långsamt, dra ett nytt. Ett i taget. Händerna skakar.

På tunnelbanan sitter en kvinna på andra sidan gången och försöker låta bli att stirra på mig medan jag kämpar med gråten.

Allting som ska suddas och tas bort, det kommer att bli så många hål. Det kommer att bli vår också, det kommer att bli varmare igen ganska snart, allting är som vanligt, precis som vanligt. Det är bara jag som ska pussla om och lägga alla bitarna annorlunda. Slå in dem i sprött papper och lägga undan. Mina händer darrar i takt med de osäkra andetagen.

Jag glömde säga att minirosen i köket står i knopp.