Den är inte så mini längre, rosen som egentligen inte kunde fästa och gro men som gjorde det, som inte bara grodde och sköt nya skott utan också just nu ståtar med en blomma så färgklar att den lyser ut som en illande hälsning genom köksfönstret när man närmar sig huset från tunnelbanehållet. Den står där, den illande rosaröda rosen sträckande sig fast och uppåt och ropar att det gick, det som inte skulle gå, det gick, det gick faktiskt, och det finns ingenting man inte kan eller inte förmår, fast det gör det ju. Det finns ju saker som man varken kan eller förmår.

Jag funderar på det där han sa, han jag kände förr, att han ville men inte kunde, och jag tänkte hela tiden att det inte var sant. Så tänker jag fortfarande. Jag vet inte om det är någon skillnad egentligen på att vilja och att kunna.

Att göra det man måste är att göra det man vill.

Jag lyssnar på en låt jag ramlat över av en slump. Hon som sjunger heter Debra Stillman, hon är advokat och bor i Florida. Hon sjöng med ett band i New York en gång i tiden, sedan gifte hon sig och bytte namn och flyttade, jag vet inte om ordningen var rätt där men alltihop stämmer. Sången ”Middle of it all”  ligger på myspace, och jag lyssnar och lyssnar, om och om igen. It’s all in the day to day, it’s all in getting through, so what can one person say to comfort you. Oh, so the wind blows, so it all goes with or without you, oh, don’t try to run, just let it come, you’re right where you belong, in the middle of it all.

Jag undrar om det är något nu jag inte får. Jag undrar vad jag måste. Jag undrar vad jag vill.