Kära Suziluz, fjorton år.

Först och främst: Du kommer att klara dig. Du kommer att klara dig riktigt bra. Med det sagt finns det några saker jag vill att du ska tänka på.

Ja, du är oerhört klok och kunnig för din ålder och ja, du ser och förstår många saker som en vanlig fjortonåring inte gör. Men det du inte vet än är att det också finns lika oerhört mycket som du misstolkar, som du inte har förmågan att förstå, för du vet för lite, du är bara fjorton år. Det är inget att oroa sig för. Jag vet att det låter helt omöjligt, du lägger ju ner så mycket tid och kraft på att se och förstå och hantera allt, men jag skulle önska åt dig att du kunde släppa lite på den där hårda kontrollen, våga skratta och gråta öppet och helt enkelt vara lite okomplicerat glad ibland. Allt går inte att hantera. Jag vet att du är rädd för det, men det måste få vara så. Det är livet.

Du är så ung, vännen. Jag vet att du inte känner det själv, du känner dig uråldrig och trött, du tror att du är hundra år och lite till. Det är du inte. Du är en flicka som tar alldeles för stort ansvar. Släpp taget, låt dem rasa. Släpp taget. Låt dem rasa. Jag vet att det är svårt. Gör det ändå. Släpp taget. Låt dem rasa.

Nästa år kommer pappa att flytta ut. Det är inte ditt fel, även om mamma och lillebror säger det. Jag vill att du ska njuta av lugnet på nätterna när bråken har tystnat, jag vill att du ska sova gott utan att skämmas. Du har ingenting att skämmas för. Absolut ingenting. Det är inte ditt fel, det har faktiskt aldrig varit ditt fel.

Du blir nästanpåsättochviskär för första gången sommaren du fyller sexton år. Jag vill be dig om en sak. Strunta i att du är rädd, strunta i att han har varit ihop med S, strunta i att ha kontroll över situationen. Gå med. Låt dig bli kär. Låt honom få kyssa dig. Låt någon tycka att du är fin, och tro på det. Du är ju fin, du är så fin. Och nu ska jag berätta en vuxenhemlighet för dig – du har faktiskt helt rätt vad det gäller kärlek. Det är skrämmande att vara sårbar, och det kan göra väldigt ont. Det kan göra fruktansvärt ont, det är faktiskt värre än du tror, till och med. Men vet du vad? Det är värt det i alla fall. För den andra sidan av det är att det kommer att ge dig känslan av att höra till, för första gången i livet kommer du att höra till. Du kommer inte att vara ensam, även om det känns så nu. Och nej, vännen. Du kommer inte att dö som oskuld.

Du är inte konstig. Det finns inget konstigt med dig. Du kommer faktiskt att träffa en terapeut som säger, ganska argt, att det enda som är konstigt med dig är att du har klarat dig så bra, under de förutsättningarna. Hon har rätt. Och jag har rätt. Jag är nog den enda som på riktigt vet hur rätt hon har om dig.

Dina drömmar kommer att gå i uppfyllelse. Och du kommer att inse att drömmar i vissa fall har substans, i andra inte. Du kommer att bli besviken. Du kommer att lära dig att drömma på nya sätt.

Jag ska lämna dig med en bild. Det är en bild som en vän du kommer att ha i framtiden kommer att ge dig på ett vykort efter att du har stått vid hennes sida en pinsam, dum kväll och hjälpt henne att skrattande dela upp en skam i småbitar. Hon kommer att ge dig den här bilden och skriva på baksidan att hon äntligen vet vem den rödklädda kvinnan är, och mena dig. Och hon kommer att ha rätt. Du kommer att ha den där klänningen i blodrött råsiden. Någon kommer att stjäla den, men du kommer att ha fått känna dig vacker, insikten kommer att växa in i dig att du är vacker. Och du kommer att drömma om den här bilden, till slut. Om klänningen, pianot, tidningen och mannen bakom den. Du kommer att känna dig hemma. Men om den drömmen uppfylls eller inte, det vet jag inte än.

Vi får bara leva med ovissheten, bägge två. Och jag lovar dig. Det går bra.