Brevet är kanske skrivet på en av de gamla skrivmaskinerna som står staplade på hyllorna i galleriets källarplan. Det är adresserat till en frøken Greta Anderson, med ø, medan resten av brevet är skrivet med svenska ö:n, precis som de finaste gamla skrivmaskinerna har. Min gissning är att brevet har skrivits mitt i känslan av Unteroffizier Fritz som kanske heter Grif i efternamn, sedan har han överlåtit på sin sekreterare att ta reda på vad den unga damen heter som smädade honom eller damerna han var i sällskap med, eller kanske dem alla tre. Greta Anderson måste inse att hon lever och att man inte ostraffat ger uttryck för sina känslor inför ockupationsmakten. Han har makten att lägga bakom orden han bemöter den unga damens svordom med.

Det är inte svårt att föreställa sig en ung kvinnas reaktion på det här brevet. Maktlösheten, hatet mot de kanske jämnåriga flickorna som fraterniserar med fienden medan deras egna fäder och bröder och kanske fästmän har kämpat emot. Det är heller inte svårt att föreställa sig hur rädd hon måste ha blivit av det här hotet. Tystnade hon? Vågade hon fortsätta svära åt tyskarna? Vad hände med Greta Anderson? Och vad hände med de två norska damerna som varit i sällskap med Unteroffizieren och hans gelikar? Vad hände med Unteroffizier Fritz själv?

Hans brev, som vi inte vet om det skrivits i affekt, om han var ledsen eller arg eller vad, finns idag i en privat samling i Bodø. Där finns mängder av saker människor har skänkt som minner om en annan tid, andra möjligheter och omöjligheter. Bilden är klickbar, om man vill läsa texten större.