Vet ni hur det blir om man springer för fort i en lätt nerförsbacke, lyssnande på musik i iPod och sneglar undrande på två killar i neonorange västar som står och grejsar med något bredvid? Jo, det som händer då, det är att man inte tittar riktigt på var man sätter fötterna och därför inte riktigt lägger märke till att vägen är ojämn, för där har neonkillarna grävt och grävt igen, och då förstår ni, då snubblar man på en sten som plötsligt sticker upp ur vägen, snubblar i lite för hög fart så att man fortsätter att springa utan att kunna stanna MEDAN man obevekligt har tappat balansen och är på väg i backen. Yessireebob. Sen träffar man marken med högeraxeln och kanar fram en rejäl bit, medan man hårt håller iPoden i ena handen och nycklarna i den andra och därför inte tar emot sig med händerna, utom vänster handlov som får sig en rejäl kyss och börjar störtblöda, men det är axeln (och stoltheten) som tar den största stöten, och så svarar man på neonkillarnas oroliga hur gick det? med det gick bra, jag snubblade på nån sten bara (no shit, Sherlock) innan man upptäcker att man har fått handlovsblod på tröjan, att det värker som fan i både axeln och benet som tydligen också fått sig ett skrap, och sedan lommar man hem, tar en bild på eländet och bloggar alltihop.

Jag tog en bild på handlovsjacket också, men det ser så äckligt ut så det bloggar jag inte. Jag tröstar handen med compeed och resten av kroppen med kaffe. (Det gjorde jätteJÄTTEont att tvätta handloven ren från grus, vill jag bara tillägga, och den här axeln, den svider så in i bänken. Självömkansklubben har en ny ordförande.)