Det är en sommardag i maj och det låter som att någon antingen beskär träden eller buskar någonstans i kvarteret, ett lättare, surrande motorljud som blandar sig med fågelkvittret. De stora träden utanför min balkong har slagit ut, ekarna, de har fått löv, mjukgröna, fortfarande milda och tunna.

Jag borde jobba, jag vill inte jobba, jag sitter och sliter med en översättning som handlar om att bygga vintagebilar, och jag måste hela tiden stanna ordkedjebanan för att leta efter stålarmar och gångjärn fast det heter inte så på svenska, och letandet efter svar för mig in i värmländska forum där unga män diskuterar var man billigast kan få avgasflänsar utskurna, och it doesn’t make any sense to me, inte mer än de där stålarmarna jag bara vet att det inte heter. Jag förstår inte, jag borde jobba, jag vill inte jobba, jag sitter och lyssnar på den där motorsågen och det är ett skönt ljud.

Det värker i kroppen efter gårdagens debacle och jag minns det gamla ordet rammelbuljong. Det betyder stryk, egentligen, men det känns som att det jag har varit med om verkligen var en tvättäkta rammelbuljong, en buljong av rammel, hit och dit, skump och gniss och skrap och efteråt värker det i skinnet. Jag känner mig som en gammal dam, som att livet går för fort och jag bara ramlar ner i buljongen när jag försöker hänga med.

Nu tystnade motorsågen, jag hör bara fåglarna. Om en stund ska jag cykla in till stan. Oj, nu kom den igång igen.