Jag har varit lite stum på sistone. Inte stum som i inte prata, för pratar, det gör jag alltid, men stum som i lite domnad. Som att jag inte riktigt känner kroppen. Det är en ganska obehaglig känsla, jag känner igen den sedan gammalt. Det brukar vara ett behov av skydd, att inte behöva känna, att bädda in, ett behov av mjukhet. Och den sinnrika kroppen jag har ser gärna till att lägga på sig ett par kilo eller fem för att ge mig ett rent fysiskt skydd som svar på det emotionella behovet. Det, däremot, är jag inte särskilt förtjust i. Jag har inte kunnat ha mina favoritjeans på flera månader. Det blir dyrt att vara stum om det alltid ska resultera i att man måste köpa nya byxor. Det finns väl helt enkelt fler än ett skäl att våga vara sårbar, våga släppa taget och känna rädslan fullt ut. Just nu klarar jag det inte riktigt än.

Det får vara baggybrallan ett tag till, känner jag. Förlåt, kroppen.

I morse gick jag en halvtimmes promenad innan jag satte mig vid datorn för att jobba. Det var soligt, varmt, regnet från igår finns kvar över spänsten och i asfaltsfukten. Grönskan får en ny ton, en klorofyllsprängd tjockhet. Kyrktornen speglar sig i vattnet, vid övergångsstället vid skolan står två barn i reflexväst som är trafikvakter. Syrenen står nästan i blom. Inte riktigt än, men nästan, det är fullt av lila kulor i trädet. Jag gick, och tittade, gick, och tittade. Det var länge sedan. Redan nu har molnen runnit över himlen igen, täckt ut blåheten. Men jag insåg att det tydligen är på morgnarna som livet fungerar.

Igår köpte jag en mörkläggande rullgardin till sovrummet. Persiennen har gått sönder för sista gången och nu slutar jag försöka laga den. Jag köper inte en persienn till. Det är dags att försöka på nya sätt. På balkongen hänger för första gången någonsin en stor ampel med blommor. Små, vita, jag vet inte vad de heter trots att det var jag som köpte dem.