Igår tänkte jag på fluortanten i skolan. Vår hette Carita och hon var mamma till en av killarna i parallellklassen. Jag minns att när vi fick tugga på de där röda tabletterna för att visa om vi borstade tänderna ordentligt eller inte så var mina tänder knallröda. Jag minns att jag ljög och påstod att jag visst hade borstat tänderna trots att jag egentligen säkert inte hade borstat tänderna på flera dagar. Det där med tandborstning var inte så noga i min familj när jag var barn. Utan fluorsköljen hade det nog varit ännu värre än det var. Jag var mycket hos tandläkaren som barn. Smaken av nylagd, ilande amalgam, som att suga på ett batteri.

Min pappa hade flera fasta proteser redan som 40-åring. När han dog hade han lösgom.

Jag borstar långsamt, noggrant, utsidan uppe först, insidan uppe. När jag vänder borsten utåt och borstar på insidan av framtänderna tänker jag ofta på Carita. Hon sade att om man var rädd för att det skulle stänka på spegeln så fanns det ett jättebra trick. Jag minns att jag blev lite spänd, tandborstningstrick, det var lite spännande. Så sade hon att man kunde ta en trasa och torka bort stänket.