När jag går skogspromenad tänker jag ofta att jag vill veta vad som är bredvid stigen. Det finns ju alltid leder, upptrampade, ibland märkta med färgklickar på träd eller uppspikade små rutor. Jag gillar att lämna de stigarna litegrann för att få se vad som finns bredvid, men jag törs inte gå så långt ifrån. Det är ganska typiskt mig det. Jag vill vara lite småbusig, men hålla mig inom säkerhetsramen.

Sedan råkar jag ofta gå lite för långt utan att märka det. Det är ganska typiskt mig det. Att plötsligt ser jag inte var stigen är längre, får lite hjärtklappning och tänker men sjön är till höger om mig, jag kan följa sjön tills jag kommer till stigen igen och plötsligt så finner jag mig klättrande uppför branta stenpartier tills jag inser att det inte går och att jag måste vända. Skogen känns mörkare då, man ser andra konturer. Men så hittar jag en smal stig, ett fläckat träd igen, börjar nynna lättat, hoppar över fallna stockar, känner svetten värma och letar rätt på solen igen.

När jag har hittat stigen slår det aldrig fel att jag tänker den här lilla knappt synbara stigen är nog en genväg, om jag går hitåt så… och så börjar alltihop om. Det är som en pågående, extremt ofarlig skräckfilm där pulsen höjs pyttelite för varje moment. Precis som jag vill ha det, det är lagom med spänning för mig. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar att vara i skogen bara. Jag gillar det där suset och vattenklucket som känns precis som tystnad i själen, jag gillar krypandet och surrandet och att de små trastarna sjunger som att hjärtat är på väg att brista där innanför det snabbt bultande dunbröstet. Jag känner det i mitt bröst, dunet, surrandet, luften som sveper igenom och lämnar plats. Överallt blommar liljekonvaljen, den där tunga liljekonvaljdoften.

Märkligt nog känner jag mig aldrig ensam.

Som barn gick jag i Mulleskola. Minns ni Mulle? Det lilla skogstrollet som tittade fram och ropade hej kollikok? Jag tror att jag var lite rädd för Mulle när jag var barn. Det var ju en utklädd tant med peruk och påmålade fräknar. Men jag satt då, liksom nu, länge i tuvorna och tittade på allt det lilla som levde där. Allt som låg under den där tunga liljekonvaljdoften som man fick lära sig var giftig trots skönheten.