Just nu håller jag på med lite fiffefiff, som också kan kallas ”omarbeta och förtydliga sitt manus som ska utges i bokform”. Det är faktiskt förvånande kul, tycker jag, jag trodde nog att jag skulle uppleva det vanskligare än jag gör. Just nu helt ovanskligt. Bara kul.

Det blir förstås ännu roligare av att det triggar skitmärkliga drömmar. Härom natten drömde jag att jag satt inne på ett kontor där allting var av glas, inklusive stolar och bord, på möte med ett antal hetsigt diskuterande människor, inklusive min förläggare. Vid en viss tidpunkt fick min förläggare väldigt ont i huvudet så då masserade jag hennes tinningar.

Höhöhö. Mitt osubtila undermedvetna, alltså.

Jag älskar det faktum att mitt skrivande äntligen har fått en tydlig riktning. Jag älskar inte lika mycket det faktum att jag just nu sitter på flera ganska utarbetade nya manusidéer, färdig research och en inspirationsresa i ryggen utan att se när jag ska få den rent konkreta tiden att skriva nästa roman, och nästa. Jag behöver helt enkelt en mecenat, en rik äkta man eller ett fetingbetalt filmjobb för att kunna släppa taget och bara skrivaskrivaskriva ett tag. Än så länge har jag ingen av de tre i sikte, så nu ska jag fortsätta översätta en stund. Jag gissar att ett av skälen till att jag tycker att fiffefiffet med bokmanuset är så roligt är just att jag längtar efter att sätta mig med det, så när jag gör det känns det som lyx och inte jobb.

Annars då? Jag har vaxat bilen. Den är nästan förfärande blank.