Igår tackade jag nej till det tredje teaterjobbet för i år. Jag vet inte ens om jag kommer att kunna säga att jag är skådespelare särskilt länge till, om det fortsätter så här. Eller, jo. På Mimselills namngivning härom dagen pratade jag länge med andra skådespelarkollegor om just det där. Om blandningen och de dubbla känslorna, om att skådespelare är mer än ett yrke, det blir en identitet. Kanske för att vägen dit ofta är så lång. Man längtar och drömmer, söker scenskolan, blir antagen som en av tio av hundratals sökande (året jag kom in slogs ansökningsrekord med över 1300 förhoppningsfulla människor), man går en tuff utbildning där man i princip inte gör mycket annat än ifrågasätter sig själv från alla håll och sedan börjar nästa nålsöga, att överleva och försörja sig i en hård och otacksam bransch där guldkornen är få men ack så livskraftiga och ljuva när man får tag i dem. Vi är så många som efter ett tag av tvång eller behov vidgar yrkesrollen. Jag har gjort det av båda skälen. Man blir mer och annat, men skådespelaridentiteten står kvar. Och nu står jag alltså mitt i det underliga faktum att jag saknar att spela, men inte har tid eller lust att göra det när tillfälle bjuds. Det är en mycket, mycket underlig och ovan känsla. Eller är den det? Har jag känt så här innan också, bara inte haft råd eller mod att tacka nej?

Igår tackade jag alltså nej till att spela den kvinnliga huvudrollen i en Tjechovpjäs. Jag älskar Tjechov. Gud, som jag älskar Tjechov. Jag har spelat Irina i ”Tre systrar” för ganska exakt tretton år sedan och sett mängder av Tjechovuppsättningar, av flera olika nationaliteter. Jag har alltid känt igen mig i den där blandningen av djup melankoli och stark framtidstro. Och så har jag alltså nu fått möjligheten att spela en underbar roll, sett efter i mitt schema, känt efter i min kropp – och tackat nej. Jag vet att det är ett klokt beslut, baserat på verkligheten och på det faktum att jag måste vila. Jag kan inte bara rusa fram i livet längre, jag måste ta mig tid för eftertanke, för att lukta på luften och andas den. Andas den långsamt utan att få astmaattacker. Jag måste helt enkelt säga nej också till saker som rycker i mina gamla kärleksnerver. Och i höst ska jag skriva, inte spela teater. Man får inte plats med allt.

När det regnar manna har den fattige ingen tid, det är väl den moderna tolkningen?

Även om man har många lika fina alternativ måste man göra ett val. Det gäller så mycket här i livet. Och trots att jag sitter här nu med sorg i sinnet över att inte följa med den där teaterströmmen som jag har saknat, som jag vet exakt hur livgivande den kan vara, så vet jag att jag gör mig själv gott. Jag kan säga som Tusenbach, ur just ”Tre systrar”:

Vilka småsaker, vilka dumma futtigheter det är ibland som blir betydelsefulla i livet, alldeles plötsligt och oväntat. Man skrattar åt dem som förut och tycker fortfarande att de är småsaker, men ändå går man vidare och känner att man inte kan hejda sig. Men vi ska inte tala om det! Jag är på så gott humör. Det är som om jag för första gången i livet såg de här granarna, lönnarna och björkarna, och allt ser på mig med nyfikenhet och väntar. Vilka vackra träd det är och vad livet måste vara vackert runt dom. Jag måste gå nu, det är dags… Där står det ett förtorkat träd som i alla fall böjer sig för vinden med de andra. Jag tror att om jag så dör så kommer jag i alla fall att ta del i livet ändå, på något sätt…