Jag är en regnflicka. Har alltid varit. När det regnar är jag som mest mig själv. Jag går i regnet och skrattar mot gråtunga himlar med skjortan klibbande mot bröstet, skrattar lätt med kippande skor.

När det regnar som det gjorde idag, så kraftigt att det studsar upp mot huset från asfalten, så livligt att ljudet av det ekar mot väggarna, och när balkongdörren öppnas så att sovrumsfönstret rivs upp så mycket det går, det regnar in över fönsterblecket och fönsterkarmen och fönsterbrädan rakt ner över allt ner över golvet och det rinner en stillsam pöl mot sängen, då är det jag som rinner där, jag rinner lycklig, jag doftar luft och rent ozon, och när åskan kommer bara strax efter blixten och mullrar så högt att väggarna skakar, då är det jag, det är jag.