Lägenheten varm, tyst, på balkongen törstiga blommor och de där glasspillrorna som grannen ovanpå har skrivit en lapp om och lagt i brevinkastet. En fågel har flugit in i hans balkongdörr och krossat den och över hela hans balkong tusentals små skärvor, och det glittrar vasst på mitt balkonggolv med, en fågel som har flugit in och igenom en dörr, tänk det. På radion ett program där de säger att människan skulle kunna genetiskt avla fram vingar, via möss och sedan större djur, vi skulle kunna genmodifiera fram ett tredje par extremiteter, men vi skulle inte kunna använda dem, bara kanske glidflyga lite, så varför, varför skulle vi försöka? Och programledaren som svarade för att flyga med den självklaraste rösten som finns, och jag förstår tonen, men ändå, jag tänker på balkongdörrarna.

De är båda över sjuttio och vackra tillsammans, skrattar tillsammans, och gungar ibland för att det är roligt, gungar i gungan som egentligen är till för barnbarnen som egentligen inte ens är deras men som är det i alla fall och jag ser på kärleksögonen och hennes glädje och hans omsorg och senare ser jag hans oro och mjuka ängslan som han skäms för, som han försöker bagatellisera trots att jag ser att det svider i hans bröst, och jag ser vad kärlek är. Jag ser vad kärlek är och vad den inte är, jag har tänkt på den meningen i några dagar, tänkt tack, tänkt tack ni som har lärt mig så mycket om vad kärlek är

och inte är.

Och jag känner på svedan över benen, skrapar ut rödmyran som kryper över bilfönstret och den flyger genom luften någonstans i Värmland trots bristen på ett nytt par extremiteter, sedan kommer det ett regn som sprejar rutan, verkligen sprejar den med miljoner små lätta droppar som blir som en ogenomtränglig film, och jag vet att någonstans, någonstans omkring mig finns det en regnbåge nu. Jag känner det på hur hjärtat bultar, på det snabba hamrandet inifrån mig, jag minns min glädje och mitt självklara ja. Jag minns det, jag minns att det är så det är, och att det är glädjen som är svaret.