Jag tänkte springa idag. Eller snarare, jag tänkte försöka. De senaste gångerna jag har gjort det har jag fått så mycket andningsproblem att det har gjort mer ont än gott. Så ska man inte ha det. Inget man ägnar sig åt regelbundet ska göra mer ont än gott, då är man definitivt på fel spår.

Hur som helst. Jag tänkte om. Jag gick rundan jag brukar springa, gick i ett behagligt tempo och lyssnade inte ens på musik eftersom ipoden låg på laddning. Jag bara gick och tänkte lite och hade inga problem med att andas. Det är så mycket bättre att inte pressa, att inte tvinga, att inte ha bestämt sig för att något ska, kosta vad det kosta vill. Det är så mycket bättre att bara gå och njuta av vägen.

Jag håller nog på att bli en gammal dam. På jobbet finns en toalett där solen faller in på ett särskilt sätt, ett sätt som gör att mina grå hår silvrar sig i ljuset och i spegeln ser de ut att vara väldigt många. Många fler än det som syns när jag kommer ut därifrån. Man kan kalla det toaletteffekten.

Det finns så många drömmar i mig nu. I helgen ska jag åka och titta på ett sommarhus. Och jag tänker på det Musikern jag jobbade med härom dagen sade till mig, han sade förälska dig inte för fort nu och bläddrade mellan bilderna. Jag tänkte varför inte, som med löpningen, jag tänker bara känna efter, det blir bättre om jag bara går med och njuter av vägen. Jag ska vila i det som är. Det finns inget jag tänker pressa. Men jag ska också sluta hejda mig nu.