Förra helgen i London pratade jag och Sociologen om att det finns något viktigt ögonblick alla vet var de var. För henne var det när hon fick höra att Lady Di hade dött. Jag mindes inte det, faktiskt. Jag hade väl ingen särskild relation till Lady Di. Men jag kommer alltid att minnas dagen igår. Jag kommer alltid att minnas att samma dag som jag åkte och skrev på köpekontrakt på mitt hus, så skedde den största massakern i modern tid i Skandinavien.

Jag satt på ett pittoreskt värdshus i frodigaste Östergötland med Camus och vi hade precis ätit en sen lunch efter lyckade loppis-raider. Jag fick sms från Jakob om att han mådde bra efter bomben. Bomben?! Ett kort samtal, chock bultande genom öronen. Jag stammade nyheten till Camus, som genast började ringa och sms:a runt till vänner. Liksom jag. Vi började tänka högt till varann, namnen på vännerna vi visste var utanför stan på semester. Camus själv här med mig, tack och lov. Systersjälen och familj i Danmark. Krikelin och familj i Nord-Norge. Och så vidare, och så vidare. Men Finingen visste jag inget om, inte heller Den Där Mannen. Finingen svarade snabbt. Vi är trygga, kram. Den Där Mannen svarade lite senare. Utandning, samling.

Camus och jag i liten röd bil genom svällande östgötska sommarlandskap med klentrogna bilradioreportrar. Jens Stoltenberg har klarat sig, men det har varit dödsskjutningar på ett politiskt ungdomsläger. Vi sitter tysta bredvid varann, Camus andas häftigt, jag trycker handen mot munnen. Vad är det som händer? Hur är det möjligt? Spekulerande experter och experter som inte vill spekulera. Handlar det om Norges inblandning i Afghanistan? Vad kommer att hända med de norska muslimerna i så fall? Jag personligen tänker bara på lilla fina Oslo och dess gator som jag tycker så mycket om, på människorna, på det konkreta, det trasiga som måste byggas upp. Vi stannar och köper nyslungad honung när vi råkar köra förbi en gård med handskriven skylt. Det glittrar i sjöytan och luktar stillsam koskit från de gröna ängderna.

Den märkvärdiga skönheten som kontrasterar mot det hårdaste onda. Den här vidunderliga sommaren, en värme som nästan går att ta på. Vi badar i en skogssjö som är så klar att doften lägger sig över våra armar som ren ozon. Vi simmar länge. Vattnet känns som en mjuk smekning, ljummet och vänligt, blankt och omslutande. Hela vägen tillbaka till Stockholm lyssnar vi på radio. Först när vi kommer hem märker jag att jag har tappat bikiniöverdelen någonstans mellan sjövattnet och bilen.

Idag börjar jag morgonen med beskedet att dödstalet har stigit till över 80. Vid frukostbordet gråter Camus lite, och jag håller mina händer om hennes ansikte.