Jag tänker så här, i efterdyningarna av det hemska: Jag håller med alla som säger att man ska ägna gärningsmannen så lite uppmärksamhet som möjligt. Han vill ha rättegång inför öppna dörrar, han har skrivit ett manifest och tagit bilder på sig själv i olika utstyrslar. Den här mannen vill ha uppmärksamhet. Låt oss inte ge honom det.
Låt oss i stället tänka på offren, på de drabbade och på varandra. Låt oss bilda enad front där vi bestämmer oss för att det viktiga är godheten och empatin och att försöka hjälpa och stödja varann. Där vi hyllar det goda och odlar det med all vår kraft, där vi återskapar en vardag som är trygg och vänlig.
Jag ska göra min del i det, jag ska efter några dagars chockad tystnad återgå till mitt lite småtaffliga vardagsbloggeri och fortsätta att fotografera, att visa er mina förberedelser inför inflytt i sommarhuset och allt annat som kan tänkas falla mig in. Jag gör det som ett medvetet val nu, för att ge plats. Åt godhet, åt vardag och åt de små, varma upplevelserna.
juli 25, 2011 at 4:31 e m
:storklem: Det var dramatisk, sjølv om eg opplevde det heile på avstand. Femtenåringen var tre kvartal ifrå.
Menneske flest vil som regel det gode, er mi erfaring. Det er utruleg få gongar i mitt liv at eg har teke feil på akkurat det punktet. No driv eg å byter arbeidsplass for mange menneske. Vanane deira blir endra, dei får lengre og dyrare arbeidsveg, og dei misser den gode kantina si. Men ikkje ei sur mine har eg opplevd. Folk ber kasser, flyttar hyller og finn løysingar på ting. Vi må det, saman.
juli 25, 2011 at 7:56 e m
Word!
juli 25, 2011 at 11:39 e m
Sånn er det .
juli 26, 2011 at 12:07 f m
Alt godt: Jag håller med. Människor vill gott, i grunden. Det är jag helt övertygad om. Och i tider som de här märker man det tydligt. Stor kram tillbaka.
Maja: Word, sister.
Lady: Ja. Sånn er det.