Jag är inte en särskilt beroende person. Jag har aldrig rökt, dricker verkligen väldigt måttligt, äter lagom mycket och bra, älskar visserligen socker men klarar mig fint utan det också, och är nog i största allmänhet vad det gäller inmundigande rätt så modest.

Jag är förstås beroende av kärlek och gemenskap, det är nog de flesta. Av mina vänner, förstås, och av min dröm om framtiden, av kramar och närhet, av min längtan. Men samtidigt är det ju så att har jag det inte inom räckhåll så klarar jag mig. Jag längtar vidare bara, utan påfyllning, och hoppas på framtiden. Jag tror att den kommer.

Så jag tänker att mitt största beroende, det jag faktiskt aktivt känner att jag måste få göra annars spricker jag, det är att uttrycka mig. Ja, det låter ascorny, det gör ju det. Men det är ändå inte mindre sant för det. Jag måste få fantisera, skapa, ge uttryck för. Skriva, sjunga, spela eller bara formulera tankar. Jag måste få diskutera mina tankar, jag måste få låta dem spela fritt, jag måste få känna att det lever inuti mitt huvud och min känsla. Så är det bara. Och jag är faktiskt mer förvånad över att det finns folk utan det beroendet än över mitt beroende.