Igår hämtade jag en skåpbil på 12 kubikmeter. Det är den största bil jag någonsin har kört. Uthyrningskillen såg på mig uppifrån och ner och frågade med lätt skepsis har du kört skåpbil förr? och jag svarade som det var, inte mycket, men det är inte första gången. Sedan var det bara att hoppa upp och med skräckblandad förtjusning tänka att vad högt jag sitter! Oj, man ser inget bakåt nä! Hur lång är den här bilen egentligen? Bruuuumm! Borde jag riva av ärmarna på en flanellskjorta och tugga tobak om jag ska köra den här? och så vidare och så vidare.

Igår kväll fyllde jag och Bästisen skåpbilen med diverse möbler och annat junk och pjunk jag kommer att behöva i veckorna i huset.

Idag, tidigt i morse, plockade jag upp Sociologen och sedan åkte vi ner till huset i Östergötland och kånkade in allt som Bästisen och jag kånkat ut, inklusive en tvättmaskin (man tänker smart och rullar in den asatunga mojängen på skottkärra), ett antikt skåp som väger satan och en soffa som egentligen inte gick in genom de små smala dörröppningarna men gjorde det i alla fall, med lite tråckel, envis vilja och våld. Sängen kom inte upp på övervåningen, trappan är för smal. Jag ska lösa det på något vis. På det stora hela gick allting fantastiskt smidigt.

På vägen hem satt vi och pratade om hur skönt det är att klara av saker. Att bära tungt, köra stort och helt enkelt lyckas på ren vilja med något. Och vi konstaterade bägge två att det är märkligt att killar bara förutsätts klara sådant bättre också utan erfarenhet, vilket ju är helt absurt. Det är inte lättare att köra skåp om man är kille och ovan. Det är kanske rent fysiskt lättare att bära skåp som väger satan, men ärligt talat – envishet väger lika tungt som muskler.

Sing it, sistah! Allt är på plats, och i morgon är även jag det. Nästa blogginlägg kommer från sommarhuset. (Förresten – jag har världens bästa vänner.)