Att rosen, ni vet. Rosen som utgav sig för att vara miniros då för länge sedan men nu är lika hög som spaden jag grävde hål åt den med. Nu är den i jorden vid torpets sydvägg. Trots att jag ju är analfabet vad det gäller blommor hoppas jag att den fortsätter att leva och överleva på det här magiska viset. Nu står den där. Röd mot torpets röda sydvägg. Rosknölen mer än en decimeter under jord, enligt rekommendation, en aning nerklippt för att rötterna ska få mer näring, enligt samma rekommendation. Hon som rekommenderade sade att om den inte klarar sig kan det vara att minirosor inte alltid är så härdiga. Men jag vill att den lever. På det här magiska viset.

Den står där nu, på riktigt. I köket står radion på, jag ligger i soffan i rummet bredvid och har eldat i kakelugnen (ja, jag har en kakelugn) bara för att jag kan, och lyssnar på natten. Rosen utanför fönstret sover nog redan.