Det handlar om att se ut. Se över.

Jag försöker få både tänkt och skrivet, vilket inte är det lättaste. Att ha fått se hur min bok nummer ett kommer att se ut väcker förstås omedelbart tanken på bok nummer två. Jag vill skriva den, jag vill skriva den nu. Jag skulle helst vilja fly allt det där som måste göras i Stockholm, till exempel tjänas pengar till själva vardagen, och bosätta mig i huset ett tag, bara vara på landet tills bok nummer två är skriven. Problemet är väl att sedan skulle jag vilja göra detsamma tills bok nummer tre, nummer fyra och så vidare. Perpetuum mobile.

Till min egen förvåning känns det som att jag skulle kunna tänka mig att leva så. Ensam i ett litet hus där jag eldar varje kväll för att hålla värmen. Där jag samlar ihop fallfrukten i en skottkärra och häller ut i en stor trälåda. Där jag klipper gräset när det är soligt ute trots att fukten från igår ligger kvar. Där jag tar paus för att dricka kaffe och lyssna lite på radio. Jag skulle kunna leva så.

Min handled är lindad, det värker i mina leder igen. Jag har burit tungt och städat och målat, och nu säger högerhanden stopp. Den har svullnat till nästan dubbel storlek. Jag har fortfarande inte vant mig vid just den begränsningen, men det kommer jag att göra. Man vänjer sig ju vid det mesta.

Det är så många tankar som bara flyger förbi mitt huvud nu utan att fästa. Jag tänker otroligt roliga saker med jämna mellanrum, men skriver sällan ner dem. Kanske att de heller inte verkar lika roliga i skrift. En av dem kom när jag hade köpt en bit takränna till verandan och fäst den på bilens takräcke, och när jag körde mot huset sjöng den med ett dovt, flöjtande ljud i vinden. Då tänkte jag att jag var som en överdimensionerad, enkelspårig Dana Dragomir. Det tyckte jag var jätteroligt.