Den satt inne i hallen. När den kom ut i ljuset satt den först stilla med vingarna hopslagna, sedan slog den ut vingarna och satt stilla så en stund, innan den började slå darrigt med vingarna för att till slut lyfta.

Hjärtat lyfte med den, flög iväg över det gamla äppelträdet.

Dagen igår var en sådan där dag som i all enkelhet var mycket vacker. Det var soligt hela dagen, en eftersläpande sommardag, besök av bästaste morbror och mamma, och en hel utedag i den gamla negligerade trädgården. Ett gammalt torrt plommonträd sågades ner, en väldig massa ogräs och brännässlor rycktes, det gamla grishuset fick en remsa takpapp spikad över nocken, en avstjälpningsplats röjdes, ett av körsbärsträden fick döda grenar nertagna, gräsmattan klipptes, ett skjul rensades och det påbörjades projekt flytta-över-absurt-mycket-ved-ur-sju-små-skeva-skjul-till-ett-stort-som-det-inte-regnar-in-i. Med några timmars mellanrum tog vi paus, åt mat, drack kaffe, åt Budapestbakelse och drack det sista av Bästisens svartvinbärssaft. Himlen var vänligt blå, inga störningsmoment, bara öppen blåhet.

Värken i rygg, armar, lår av bärandet, svettsmaken över läpparna, och att se sin 74-åriga mor släpa döda grenar som en hel karl. Att inse att det här är de människor jag kommer ifrån, inte underligt att jag är en sådan som gör, en flitig människa, när de är mitt ursprung. Vi var tre som behövde bli påminda om att ta paus av den fjärde, att dricka kaffe, för annars jobbar vi tills vi stupar. Vi tycker att det är roligt dessutom. Min gård kommer att bli vacker, kommer att tas om hand, och inte bara av mig. Det är en ny känsla av tillhörighet.

Och så ett kvällsdopp medan solen lade varma stråk över den nu blåkalla ytan, en huttrande hemfärd och en brasa som värmer tillbaka. Det var nog årets sista bad. Några ungdomar stod med munkjackor och sneakers och fiskade från andra sidan bryggan.