Det ligger löv överallt nu. På gräsmattan, på vägen utanför, på markstenarna upp mot porten. Och eken utanför mitt fönster har börjat släppa sina ekollon, de smäller mot asfalten med ljudliga popp. Jag är melankolisk. Det är fortfarande varmt nog att känna stråken av sommar utmed underarmarna, fortfarande varmt nog att undra om man behöver jackan när man går hemifrån, men det känns hur nära det är, hur de svala vindarna bara ligger och väntar på sin tur bakom hörnet, de stryker med sina kyliga fingrar utmed kinden och viskar att de har längtat. Varje år när jag ser de första gula ansamlingarna av löv i träden blir jag melankolisk, tänker adjö, adieu, à dieu och blundar lite för att minnas hur värmen känns, men ofta är det redan lite för sent då.

Dramatiskt? Dramatiskt.

I morgon kväll åker jag tillbaka till huset i några dagar, för att slänga ruttna äpplen på komposten och klippa gräset en gång till. Jag är glad att den första årstiden jag fick där var en solig sensommar, det sätter sin prägel på någonting, jag kommer att minnas ljuset ut genom fönstret, dimmigheten av värme, så är det bara, när man är dramatisk.