På morgonbussen sitter jag mitt emot en far med sin dotter, hon ser ut att vara ungefär tio år. Stora ögon, lika stort svart plastdiadem, och när vi åker förbi Dramaten tittar hon ut genom fönstret och säger är det där en känd teater? och pappan svarar ja, det är Sveriges nationalscen, den är känd och jättestor. Flickan tittar fundersamt ut innan hon säger det är inte som fritidsgården där vi gjorde Annie va? och pappan svarar nej, inte riktigt. Flickan tänker efter en stund till innan hon säger men den var ju ändå ganska stor. Jag tänker på min gamla loge på Dramaten, jag undrar vem som sitter där nu. Den var ganska stor.

Jag har ett armbandsur på mig som jag fick av Revisorn en gång i tiden i födelsedagspresent. Det var dyrare än han hade tänkt, jag tror att jag lade till några hundralappar ur egen ficka för att få den klockan jag ville ha, jag minns att jag tyckte att han var lite snål efter att han frågat vad jag ville ha i present och bett mig gå med och välja själv. Sedan fick jag ju ändå inte riktigt välja själv, han satte ett ekonomiskt tak för vad min present fick kosta. Vi fick kompromissa. Jag har inte använt den klockan på flera år, jag har inte använt något armbandsur alls på flera år. Jag har den på mig för att jag har tänkt byta batteri, men har inte kommit mig för. Jag sitter med en klocka på armen som ständigt visar tjugosju minuter över sju. Datumet har stannat på den åttonde. Jag vet inte vilket år.

Framför mig en tonårsflicka på café mitt emot en liten vithårig dam i blå kofta. Damen tycker att det är svårt att hitta tillräckligt stora kläder, allt är så litet. Hon är själv så liten att jag undrar var i kläderna hon egentligen fastnar. Hösten viskar mig i örat, den är så sövande.