Drömmen i natt hade jag velat se som film, inte vara mitt uppe i, det var fruktansvärt obehagligt. Mestadels utspelade den sig i ett väntrum på ett sjukhus, där en receptionsdisk med skrank åt tre håll stod i mitten och folk höll ordentlig uppsikt över oss väntande. Vi satt där inkallade för att ta blodprov, eftersom vissa människor hade en blodförändring som skulle skrivas in i våra pass och innebära att vi inte längre fick röra oss fritt i världen.

Jag visste redan att jag var en av dem. Jag är ju blodgivare, jag vet vad mitt blod innehåller och inte innehåller. Så jag blev sittande i nervös väntan på domen jag visste skulle komma. Jag funderade på att försöka fly, att slippa stigmat det skulle innebära att för alltid klassas som en av ”dem”. Det blev väldigt svårt med tanke på de beväpnade vakterna utanför dörren.

När jag till slut kallades in till läkare och det var min tur, hann den blonda, kortklippta kvinnliga läkaren inte mer än öppna en förpackning med en spruta i innan min väckarklocka ringde och jag flämtande låg kvar mot kudden en stund efter att ha stängt av. Jag kom undan, den här gången.